Koppling Luleå saknar den egenskap som oftast tynger ner antologier av lokalkaraktär. Den avsvär sig alla försök att vara representativ och låter urvalet, liksom inriktningen på de tjugofem skribenterna, vara helt slumpmässigt. På så sätt vinner man en hel del charm och slipper den förskräckliga diskussionen om stadens identitet och själ.
Nu börjar beskrivningen av Luleås karaktär med Linnés konstaterande att där är sten och sand och slutar med Veronica Härkönens surrealistiska humoresker i prosalyrisk dräkt. Två bra författare som på något sätt haft ett förhållande till staden Luleå. Linnés var väl inte särskilt långvarigt, kanske liknande Lars Gustafssons, den senare har också bidragit med en isblått vacker dikt ur Spegelskärvor (1987).
Några av bidragen är obegripligt dåliga, Joar Tiberg är infantil, Mattias Alkberg borde uteslutande ägna sig åt tonkonst och Margareta Sarri dömas till livstid i en skrivarcirkel. Annat är bara acceptabelt och ojämnt och några bidrag är självlysande.
Varför får inte Lars Bäckström en omedelbar renässans? Hans fyra korta stycken ur Minnen från den nya klassen lyfter skyhögt över alla andra avsnitt, Folke Isaksson och geniet Säfve får ursäkta. Bäckström skriver en borstad stålprosa som aldrig tycks kunna åldras, tydlig, klangrik, dovt glänsande. Folke Isakssons bidrag är naturligtvis så solida som man väntar sig, saxade ur flera av hans diktsamlingar, alltid lika formfulländade och i harmonisk balans. Dikter som endast störs av att vara alltför avslutade, som ofta med de romantiskt influerade.
Hans Olov Ohlson överraskar med blomsterbetraktelser från Floras kulle och Ann-Katrin Tideström ger röst åt de invandrades eviga längtan, till Monapu, Kaspiska havet, Ljubija. Lotta Gröning, långt fram i antologin, överraskar inte alls.
Redaktörerna Peo Rask och Maria Öman överraskar dock med en lokal antologi utanför den lokala konventionen.