Övermänniskan åter på plats

Doktor House, han i fyrans läkarserie, är inte bara intelligent långt över medelmåttan. Han är övermänniskan som får läkarkollegorna att framstå som genomsnittliga läxläsare, rabblande diagnoser efter standard, oförmögna att med hans överlägsna vilja och insikt klarlägga vad patienterna egentligen lider av. Som regel någonting ohyggligt exotiskt, naftalinförgiftning från termiter exempelvis. Om patienten överlever är inte det väsentliga, Houses kommentarer handlar om att ha rätt, enbart detta, en rätt som går långt över liv och död, moral och familj. När mamman vägrar barnet vaccin påpekar House att barnkistorna numera har ovanligt gullig design, brandbilsrött om så vore. Det är snitsigt, men moraliskt svinaktigt.
Att vara innehavare av klarsynen, bortom gott och ont. Övermänniskans lott, hon som nu åter tar plats i kulturen, populärkulturen i.e. Ingenting nytt. Intendent Borg hos Strindberg, den kokainmissbrukande Sherlock Holmes hos Arthur Conan Doyle. Även House är missbrukare, haltande, skäggig och pillerknaprande. Ingen behaglig karl, saknar social kompetens, bygger inga nätverk. Står ensam uppe på klarsynens klippa och blickar genom okunskapens dimmor, som Zarathustra i Nietzsches roman.

fiskeriintendent heter Borg, röker inga farliga substanser men är ungefär samtida med Sherlock. Romanen heter I havsbandet och låter den överlägsna intelligensen hos Borg gå under i fördomar och känslostormar. Han har bara rätt men söker ändå döden. I romanens slutkapitel.
Sherlock Holmes har också alltid rätt och söker samma död i envig med ärkefienden Moriarty. Att han senare återuppstår är en marknadsfint, inte en nietzscheansk återfödelse.
Men döden då? Den som förlöser både Borg och Holmes, hur ska manusförfattarna låta den befria House från hans skröpliga lekamen? Som ett offer på klarsynens altare skulle jag tro. Övermänniskans egentliga kallelse är alltid utommänsklig. House död borde ägnas att slutgiltigt bevisa hans allra djärvaste dignostiska utsaga, den som ingen i hans sunkigt medelmåttiga samtid vill förstå eller ens ana. Vad gör det övermänniskan att förlora livet, om hon därigenom vinner klarsyn en sista gång?