Överlevarnas berättelser tar plats på scen

På några ögonblick är det hela över, men människorna på scenen har förändrats. Inte så mycket fysiskt, men något väsentligt har verkligen hänt. Det finns ett tydligt ?då?, liksom det finns ett ?nu?. Ett ?före? olyckan och ett ?efter?. Så inleds pjäsen The Puzzle Club, som dragit stor publik till teaterscenen i Missoula, Montana, USA. Pjäsen är ett resultat av ett prisbelönt forskningsarbete, genomfört av dramaprofessorn Jillian Dean Campana vid universitetet i Montana, just nu på besök på Luleå tekniska universitet för att dela med sig av sina rön. Här samarbetar hon med forskaren och lektorn Åsa Gardelli på Institutionen för utbildningsvetenskap, som själv ägnar sig åt forskning som rör specialpedagogik och handikappforskning. Drabbades själv av stroke I sitt dagliga arbete jobbar Jillian Campana med undervisning för teater-elever. För några år sedan drabbades hon själv av en stroke och det var under rehabiliteringen när hon mödosamt tog sig tillbaka till livet som tankarna om att illustrera detta genom en teaterpjäs tog form. I Missoula träffade hon på The Puzzle Club ? 13 människor som alla drabbats av så kallade förvärvade hjärnskador, det vill säga skador som tillkommit genom sjukdomar eller olyckor och som inte är medfödda. Pusselklubbens medlemmar hade tröttnat på sjukhus och bestämt sig för att regelbundet träffas för att stödja varandra i vardagen. Namnet Pusselklubben passade dem eftersom livet efter ?den stora smällen? i mycket handlar om att samla ihop livets alla små pusselbitar igen till något som kanske skulle kunna beskrivas som en helhet.  ? Som dramalärare arbetar jag en hel del med teater som verktyg för dialog och förändring, teater handlar ju en hel del om att begripa sig på världen. Mina egna erfarenheter som överlevare efter en stroke väckte mitt intresse ? jag ville titta närmare på om man med hjälp av teater kunde hjälpa hjärnskadade i deras emotionella rehabilitering, säger Jillian Campana. Medlemmarna i The Puzzle Club godkände hennes idé och ställde upp som samarbetspartners i hennes deltagarbaserade forskningsarbete.  ? De var inte i behov av några experter, de var själva experter på sina behov och sina liv, säger Jillian Campana, som började sitt arbete med personliga intervjuer där deltagarna fick berätta om sina liv före och efter skadan och om hur de tror sig bli uppfattade av omgivningen. Scener ur verkligheten Utifrån intervjuerna skapade Jillian Campana improvisationer, så kallad Forumteater, där deltagarna fick spela upp små scener ur verkligheten och sedan diskutera.  ? Alla pratade om livet efter olyckan eller sjukdomen i termer av ?att vakna upp? eller ?att komma ut?. Dessutom hade deltagarna många gemensamma teman i sina funderingar. Det handlade mycket om livet före olyckan och varför den hade hänt. Men också om relationer till familj och vänner och om en enorm frustration över att inte hitta ord eller kunna röra sig på samma sätt som tidigare. Dessutom besvärades alla av att inte kunna förklara hur de upplevde livet som hjärnskadade. Många var väldigt deprimerade till följd av deras förändrade liv, men en sak hade de förstått ? en sån här sak går man inte igenom på egen hand, gruppen är jätteviktig. Någon beskrev livet som ?en berg-och-dal-bana?, en annan beskrev sitt tillstånd som ?en lotterimaskin? med siffror som faller huller om buller. Jillian Campanas arbete blev nu att sätta ord på upplevelserna, att gestalta känslorna och tankarna för scenen. I nära samarbete med Pusselklubbens medlemmar skapade hon en teaterföreställning där 13 professionella skådespelare medverkade. Inte mycket av verklighetens fysiska handikapp syntes på scenen, bara en och annan antydning. Efter varje föreställning deltog Pusselklubben i diskussionerna med publiken efteråt.  ? Det blev stora ögonblick. Ingen av dem hade trott att en pjäs om deras liv skulle kunna dra publik och för omväxlings skull fick de själva inta hedersplatserna på teatern och inte som vanligt handikapp-platserna. Efteråt följde Jillian Campana upp arbetet med nya intervjuer med gruppens medlemmar. Resultatet var mer positivt än hon hade kunnat tänka sig från början.  ? Arbetet hade gett dem mycket hopp och många, även deras familjer som jag talade med, vittnade om att de för förs-ta gången sedan olyckan hade kunnat göra sig förstådda helt och fullt. På teaterscenen blev allt så tydligt, känslorna av vanmakt, alla praktiska svårskötta dagliga detaljer, alla kommunikationsproblem ? plötsligt fattade alla närvarande vad det handlade om. Tilltro till livet Teaterföreställningen, liksom arbetet omkring, har blivit föremål för en TV-dokumentär som sändes i amerikansk public service-TV så sent som i förra veckan och Jillian Campana ser många ringar på vattnet och ett stort intresse för hennes arbete. Bara i Sverige räknar man med att mellan 60.000 och 70.000 människor drabbas av någon form av förvärvad hjärnskada varje år, varav cirka 1.500 får bestående skador som påverkar hela livssituationen. Teaterföreställningen The Puzzle Club slutar hoppfullt och Jillian Campana har ofta fått frågan om hon skrivit in det där hoppet på egen hand.  ? Men det har jag inte gjort. Pusselklubbens arbete med olika saker har fått gruppmedlemmarna att känna starkt tilltro till livet efter slaget och där ingår ju arbetet med teatern också. En av de intervjuade beskrev situationen så att från början, direkt efter olyckan, handlade livet mest om att komma igenom dagarna, lära sig att gå och prata igen, klara av det mest grundläggande. Sen började livet handla om att överleva. ?Men nu?, sade hon, ?nu är jag mer än en överlevare. Nu är jag framgångsrik och blomstrande.?