Det är tidigt 1980-tal och Stockholm gläntar på dörren till friheten. Rasmus har precis gått ut gymnasiet. Kvävd av det lilla samhället har han längtat, längtat, längtat efter att få sätta sig på tåget till storstaden. Bort från hatbrott med homofobiska motiv på skolgårdarna. Bort från lärare som passivt bevittnar fysisk och psykisk misshandel men viftar bort övergreppen med orden "pojkar måste få vara pojkar". Bort från oroliga föräldrar som blundar bort smärtan. Bort från ensamheten.
Där tåget stannar, i huvudstaden, väntar löftet om livet som det skulle levas. Där finns tillhörigheten, mötesplatserna och människorna som har gjort och som fortsätter att göra motstånd. Där finns bögarna som för sin säkerhets skull tvingas snegla över axeln i mörka gränder men som vägrar att dra för gardinerna i RFSL:s klubblokal.
"Se på oss som tågar här, våga visa vem du är" och "Vi är arga, inte snälla, vi är homosexuella", ropade aktivisterna i Stockholms tidiga pridedemonstrationer. Inspirationen kom från den amerikanska gayrörelsen och det som från början kallades frigörelsedagen växte i början av 1980-talet till att omfatta en vecka i slutet av sommaren.
Det är i den tiden, i den stämningen, som Jonas Gardell placerar persongalleriet i Kärleken, första delen i sviten Torka aldrig tårar utan handskar. Senare i höst sänds den som dramaserie i SVT. Till våren kommer del två, Sjukdomen, och nästa höst den avslutande delen Döden.
I Kärleken får vi lära känna en grupp vänner som samlas kring den generöse, stridbare och rolige Paul, en av de första personer Rasmus träffar när han stiger av tåget i Stockholm. För Rasmus inleds tillvaron i staden med en intensiv period av tillfälliga sexuella möten. Vid samma tid börjar rykten och tidningsnotiser göra gällande att en mystisk sjukdom med dödlig utgång drabbar homosexuella män.
Parallellt får vi lära känna Benjamin, en ung man i Jehovas vittnen, som har det gemensamt med Rasmus att hans väg in i vuxenlivet inte hade kunnat sluta någon annanstans än vid köksbordet hemma hos Paul. Det är där Benjamin första gången träffar Rasmus och det är ur detta himmelska möte som boken får sitt namn - Kärleken.
Jonas Gardell har sagt att han alltid har vetat att han någon gång skulle komma att nedteckna denna historia. I flera intervjuer beskrivs hur författaren faller i gråt när han berättar om projektet. Denna djupt personliga ingång i ämnet blir alldeles tydlig för läsaren. I det självupplevda finns en inbyggd auktoritet; detta är på riktigt. Här finns vännerna som dog och här finns överlevarna. Här finns den stora kärleken. Det mest underbara sammanfogas med det mest smärtsamma; känslorna ömsom smeker ömsom hugger sig fram genom intrigen.
Språket är osminkat men rymmer lager av återkommande poetiska bilder, ett slags minnesmärken från romanfigurernas förflutna. Då och då kliver författaren ur formen och lägger in rena faktaavsnitt, vilket ger en distanseringseffekt men samtidigt stärker berättelsen som tidsdokument.
Efter att i första delen ha stiftat bekantskap med personerna i Jonas Gardells hittills största romanprojekt vill man genast ge sig i kast med fortsättningen. Enda invändningen mot Torka aldrig tårar utan handskar blir därmed beslutet att hålla läsarna på halster.