Jag har noterat att konservativt sinnade kritiker berömmer de sidor av Per Wästberg som andra irriteras av. Protokollsförningen, avbildandet, insorterandet som sällan eller aldrig följs av viljan att förstöra, riva omkull, vända upp och ner. Aldrig att han skulle göra som Strindberg, köra och vända, dra saken till sin spets och därefter dra den tillbaka igen. Upprätta det sköna och därefter förhärja det.
Därför kan han också återkomma i bok efter bok med samma konturtydliga verklighetsanteckningar, och med sitt fantastiska språk finna läsare både bland oss skeptiska och bland de andligt besläktade. Hur många av dessa böcker med korttexter jag läst vet jag inte, minnesböcker, dagböcker, memoarböcker, en outtröttlig iver och jo, jag läser gärna och glömmer lika gärna. De vackert avrundade porträtten, de lysande små minnena, de gnistrande reflektionerna om liv och tid och rymd. Ofta lustfyllt, alltid konkret, ärligt, men ändå så existentiellt flyktigt.
Kanske hittar jag kodlåset på sid 105 i fem rader: ”Somliga menar att vi ljuger – och bör ljuga – våra liv för varandra, ty bara så för vi in skönhet och gemenskap i världen och lyfter på det lock av mörker som kallas sanning.”
Och 90 sidor längre fram kommer den sociologiska bestämningen när Wästberg skriver att han känner sig som en överlevande från en borgerlig epok vars konventioner hör hemma i svulstiga karikatyrer. Varför just svulstiga? Varför inte vemodiga över en tid och situation som verkligen var lika med sina lögner och sin etikett och som inte längre kan karikeras?
Ja, världarna våra kan visst aldrig mötas, men det mesta täcks in i bokens behändiga format, från fadersminnen till författaraftnar på ABF, diskussioner med demonstranter, möten med världens stora författare och märkliga samtal på parisiska kyrkogårdar eller kaféer, minnen av kärlekar, inte så många svek, inte det nattsvarta, inte mycket tvivel, nästan ingen ruelse. Pappan förblir en förbrännande förebild, de långa perspektiven förblir ett ideal, han erinrar sig mötet med skalden Bo Bergman, född 1869.
Tryggheten måste också omfatta historien och överallt verkar han kunna känna sig hemma.
Men när, eller om, han någonsin känner sig helt övergivet borta blir aldrig föremål för en vacker miniatyrbild.
Och där någonstans tar min läsning slut. Men jag vet att jag kommer att återvända till honom, i nästa bok. Mellanbladen tar ju aldrig slut i verkligt omfattande böcker.