Kvällen inleddes med kören samlad i koret för uruppförandet av En ny himmel och en ny jord av Luleåsonen Emil Råberg, som på senare år trätt fram som en vokalkompositör av rang. Även om inte detta purfärska stycke känns fullt lika originellt som annat jag hört av Råbergs hand är det en gryningsvackert sublim upplevelse, en mäktigt virvlande, försiktigt tassande och rytmiskt eggande färd genom Uppenbarelsebokens text, toppad med en strålande insats av sopransolisten Sofia Higberg.
Därefter följer ett klassikerparti där fokus ligger på samspelet mellan Marcus Warghs alltid lika flinka orgelfingrar och den varma, omfångsrika stämman hos kvällens gästsolist, mezzosopranen Monica Groop, först i arian Qui sedes ad dexteram patris ur ett av J S Bachs märkligaste verk, H-mollmässan, som fullbordades strax före hans död och vars tillkomstperiod spänner över tre decennier, varpå Wargh och Groop samlas vid den mindre orgeln i koret för att välva bågar av varmt ljus i Griegs Ave Maris stella och bjuda på mer dynamiska tongångar i Dvoraks Ein neues Lied will ich dir singen.
Även om Wargh denna kväll avstår från de inspirerande improvisationer han gärna smyckar ut sina konserter med är det en fin triptyk som dock, trots styckenas kvaliteter, ofrånkomligen reduceras till en aptitretare inför konsumerandet av kvällens stora varmrätt, Maurice Duruflés monumentala och välkända Requiem, färdigställt 1947 som det nionde av de blott fjorton verk den omvittnat självkritiske perfektionisten Duruflé fullbordade under sitt 84-åriga liv.
Med utgångspunkt i, och djup respekt för, den gregorianska kyrkosången har Duruflé här skapat något som märkligt modernt som förebådar den ”sakrala minimalismen” hos exempelvis Arvo Pärt. Från den mäktigt svävande inledningen till det fridfulla slutet är framförandetempot raskt utan att kännas det minsta forcerat, med ypperlig balans mellan orgelklangen och vokalstämmorna. Ljust och innerligt men aldrig insmickrande, mörkt och mäktigt men aldrig svavelosande. Så omtumlande att jag till och med glömmer bort att rutinmässigt smågnälla på den visuella distraktion som uppstår när såväl kör som solister placeras på orgelläktaren. Vem ids bry sig om sånt när överjordisk tonkonst strömmar från nämnda läktare? En synnerligen njutbar kväll!