Och Tim Burton har än så länge aldrig gjort en värdelös film. Utom den meningslösa nyinspelningen av Apornas planet och den räknar vi helt enkelt inte med, eftersom vi massivt har förträngt och minneseliminerat den.
Nu har Tim Burton gjort en överdådigt överlastad goth-version av den gamla TV-serien Dark Shadows, om hur en vampyr från 1700-talet väcks till liv och introduceras för 1970-talet och sina slöa släktingar. Och Johnny Depp är givetvis med, spelar vampyren Barnabas Collins, är helt och konstant uttryckslös och blek och även - totalt underbar. Liksom för övrigt även hela filmen.
Genom att konsekvent använda sig av sin förkärlek för detaljer, musikens absoluta integrering i handlingen, sensationellt fint kameraarbete och drivet mycket samarbetsvilliga skådespelare har Burton fått fram en helhet som tindrar av suggestiviteter och ger fantasin och kreativiteten fullständigt fria tyglar samt spelrum.
Dark Shadows påminner nog allra mest om Burtons första film om det busiga spöket Beetlejuice (där den evige favoriten Depp inte var med) och när Barnabas Collins utför en erotisk sammandrabbnig med häxan Angelique (Eva Green - sensationell!) här, till ackompanjemang av Barry Whites You’re My First, My Last, My Everything så kommer man att tänka på den lekfulla scenen i Beetlejuice, där Harry Belafontes Don’t Stop The Carnival så ytterst effektivt användes i sammanhanget.
För övrigt finner Burton också en intressant användning för The Carpenters Top of the World här.
I en enda scen dominerar den nästan 90-årige nestorn Christopher Lee, som en kapten med källarvalvsröst.
Och så kan det besvärsfritt konstateras att Michelle Pfeiffer fortfarande är lika vacker som någonsin tidigare.
Samt att detta även är en sant luguber komedi. Tillverkad av det helt rätta och kärnfriska virket.
Tim Burton fortsätter alltså obesvärat att göra fantasi-fantastiska filmer och Johnny Depp att i dem göra sina allra mest uttrycksfulla och suveränt bästa roller.
Låt det gärna förbli så.