Jag har rätt svårt att förhålla mig oaffekterat till Håkan Hellström. Jag älskar typ allt han gör och har tappat räkningen på hur många gånger jag sett honom spela. Med det sagt så var det här inte direkt en konsert att minnas.
Det börjar i alla fall bra, Pianoslingan till Tro och tvivel, ljuset över träden vid badhuset och något förhäxat i ögonen på de unga längst fram. Låtarna från
2 steg från Paradise är bäst. Shelley låter som jag aldrig hört den förr, långsammare, mer intensiv och med ett speciellt gitarrljud (steelgitarr?). Kärlek är ett brev skickat tusen gånger är helt förkrossande. Tyvärr är det nästan den enda ballad som spelas. Jag hade dött för att få höra Jag vet vilken dy hon varit i, till exempel.
Ett stort problem är bandets "spelglädje". Missförstå mig inte, det är väl kul att de har kul. Men jag vill inte behöva se Nu kan du få mig så lätt urarta i något slags jammande. Jag är inte där för att se random saxofonist visa upp sina färdigheter. "Vad är det här för jävla remix?" svär en tjej bredvid mig.
En polishelikopter surrar ovanför och små scener utspelar sig omkring mig. En gråter och har tappat sin kompis. Lagom till första extranumret Känn ingen sorg för mig Göteborg återförenas de. De kramas och dansar. Andra extranumret är En midsommarnattsdröm. Det är tråkiga val. Publikfrieri och ointressant nostalgi. När bandet tackar för sig känns det bara snopet. Ett ovärdigt avslut.
Låtlista:
Tro och tvivel
Ramlar
River en vacker dröm
Nu kan du få mig så lätt
Man måste dö några gånger innan man kan leva
Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din
Klubbland
Gårdakvarnar och skit
Shelley
För en lång,lång tid.
Kom igen Lena
Kärlek är ett brev skickat tusen gånger
Känn ingen sorg för mig Göteborg
En midsommarnattsdröm