Det händer att jag skäms över att vara människa. Tack och lov händer också det motsatta, betydligt oftare.
I veckan har två föreställningar som väcker dessa motsatta känslor turnerat i Norrbotten.
Först ut var berättelsen om Sven Kjellström. Violinisten som föddes i Luleå 1875 och som dog i Stockholm 1950. Däremellan hade han en fin karriär – bland annat som förste violinist i prestigefyllda Colonneorkestern i Paris, direktör för Konservatoriet i Stockholm och sedermera professor vid Musikaliska Akademien.
Men framför allt turnerade Kjellström land och rike runt med sin egen kvartett Kjellströmkvartetten, det hann genom åren bli tusentals framträdanden.
Inte minst för norrbottningarna var Sven Kjellström en välkänd person, för trots att han lämnade sin hembygd tidigt behöll han kontakten. Jag vet vad jag talar om – när jag för ett par år sedan skrev Norrbottens-Kurirens historia hittade jag mängder av annonser om Kjellströmkvartetten, som enligt uppgift hann med inte mindre än 1.000 konserter i Kiruna, Malmberget och Koskullskulle. Många av dem ägde rum under Lapplandsveckorna, där Kjellström och hans medmusikanter med Hjalmar Lundbohms välsignelse spelade för gruvarbetarna 17 somrar i rad, utan avbrott för Första världskriget.
Om Sven Kjellström och hans kärlek till medmänniskorna och musiken har Axel V. Sundkvist skrivit en bok och nu har Rasmus Lindberg gjort en mycket fin dramatisering i Smittande musik som framförs av Norrbottensteaterns Pär Andersson och Norrbottensmusikens Norrbotten Neo. Må den leva länge, den föreställningen, turnera i tusental. Det är den nämligen värd. Ömsint och varm, med musik som får oss att lyfta från stolarna.
Några dagar senare ser jag En enkel biljett, Ingela Lekfalks och Bianca Meyers berättelse om en judisk flicka som packar sin väska för att ta ett tåg till okänd ort. Ett nytt världskrig rasar och vi vet alla hur det gick.
Föreställningen hade premiär 2010 och ingår i det stora mångfaldsprojektet Tur och retur, som samlar högstadieelever från hela Norrbotten att arbeta med frågor kring värdegrund och identitet.
Kring huvudrollsinnehavaren Bianca Meyer, som berättar sin mormors historia, finns musikerna Görel Särs, Lars Paulin, Anders Hällström och Sanna Elmgren som bjuder på medryckande och längtansfull klezmermusik.
Den unga flickans obändiga framtidstro står i kontrast till alla filmklipp av jublande människor som hyllar sin ledare och avskyvärda bilder av brutalt våld mot kvinnor, barn och gamla med stjärnan fäst på kappor och rockar.
Även det här är en föreställning som håller att framföras tusentals gånger – stark, avskalad, humoristisk. Mänsklig.
I Kiruna pallade inte några av eleverna trycket, skrek hälsningsramsan till Hitler och hemskheter till skådespelerskan Bianca Meyer. Enligt uppgift reagerade inga lärare.
Två föreställningar som berättar om oss människor på två olika sätt. Båda lika ovärderliga.