Ovanligt och sympatiskt om hembygden

Hembygdshistoria som en fusion mellan akademisk skolning och minnesuppteckning. Senaste året har jag läst ett antal volymer som fått sin form på det sättet. Nu är det dags för två mycket nordliga byar, Männikkö och Vaenvaara i Tornedalen.

Kultur och Nöje2010-06-11 06:00
Männikkö betyder tallskog och Vaenvaara betyder ungefär renkoberget, efter det samiska vaaen, vildrenko. Två ovanligt talande namn som berättar en del om byarnas historia, skogsbruk på gränsen till renskötsel. En lite nordligare variant av det mångsyssleri som alltid varit norrlandsbondens näringsfång. Här handlar det ofta om skogen, tjärbränning, avverkning lite senare, småbruk och fiske förstås eftersom byarna ligger längs den oreglerade
Kalixälven. Perspektivet växlar, ibland lite högre flyghöjd, ekonomiskt-historiska översikter om nordnorrländsk självhushållning och avsalu. Andra gånger på familjenivå, "1957 byggdes en ny bostad på 1,5 plan om fyra rum och kök. Sen blev det ladugårdens tur, som var i dåligt skick. Den revs helt och
foderladan sattes upp på
andra sidan av gårdsplanen. Ladugården byggdes helt ny för 6 kor år 1964". Det sistnämnda är småbondeliv med investeringar ganska sent i historien, på Mäkipirttigården. Historien är både kort och lång i dessa trakter i Pajala kommun. Männikkö, som finns på båda sidor av Kalixälven har anor från slutet av 1700-talet, men spår av äldre bosättningar har påträffats. Vaenvaara är en av Tärendös yngsta byar, första huset byggdes av Valdemar Johansson och hans hustru Anna Svala från Tärendö. Det var år 1926. Men hur länge fjällsamerna från Kaalasvouma brukat området för vinterbete åt renarna vet ingen. Nybyggarliv samsas med den uråldriga nomadismen. Jakt och fiske, vägbyggen, folktro och logdanser. Byaböcker får onekligen spännvidd. Här är färgen ibland exotisk (björnjakt)
ibland kärv och fattig (kronotorpare). Något större utrymme ges inte åt de nationella utbrotten runt kväner och liknande, det är ändå skillnad mellan verklighet och fantasi, även om de flesta erkänner att förtrycket av finskan var ett otyg. Pajala är ändå den kommun som kanske aktivast tar tillvara arvet, och gör det på kulturens område. Så långt historien, kan den ha en fortsättning? Vanligtvis brukar det skymma kring byaskildringar från det vi kallar glesbygd. Historien sluter sig kring dem med tystnad och livet fortsätter någon annan stans. Några ur kollektivet som skrivit boken har också hunnit avlida under arbetets gång. Men alldeles nermörkt verkar det inte. Kanske kan mineralerna man funnit i trakterna visa sig brytvärda, kanske kan nya jobb skapas, nya människor flytta in. Helt tomt är det inte. Det finns fyra aktiva mjölkbönder i Pajala kommun. Ett ungt par i Männikkö driver ett turistföretag. Historia handlar oftast om det som dött undan. Här slutar boken med det som växer fram, det är ovanligt och sympatiskt.
Hembygdshistorik om Männikkö-Vaenvaara. Byar i Pajala kommun, Tornedalen, Norrbotten, Sverige. Texterna är redigerade av Sten-Sture Olofsson och Mats Greiff Malmö Högskola
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!