Det är inga vackra bilder som Rauno Still hängt upp på Galleri Skådas väggar och just detta är poängen förstås. Det är det ovackra Still vill ha fram med sin säregna samplingskonst. Han har matat in allt från nederländskt 1600-talsmåleri till vanliga 100-kronorssedlar i datorn och klippt och klistrat ihop bildernas beståndsdelar, fått ut små kollage som bräker oroväckande och drömförvridet om mänsklighetens skuldbörda, hur skammen och kapitalet förfular och fjättrar oss. Här framträder mänskligheten som skuldförpestad hop, förledd av girigbukar och religiösa makthavare, mänskliga kroppar korsas med djurskallar, nitförsedda munkorgar låser in hundarnas nosar. Ikaros har fastnat, tappat vingarna.
Även lerskulpturerna, en handfull till antalet, är tyngda, sitter ner, slappa som potatissäckar, en tittar på konst och det ser inte ut som en upplivande sysselsättning. Livsandarna har flugit sin kos. Tre grovt tillknådade figurer med påvliga konturer ingår i en grupp som heter Ridlektion, de tycks sjunka ihop till sitt ursprungliga tillstånd, som obearbetad lera.
Det Still sätter in i kollagen är alls inte slumpvist urklippt, det finns en närmast manisk konsekvens i hans val av motiv, det är bildelement som bränt sig fast kan man föreställa sig. Framför allt näsorna, de skrofulösa, vederstyggliga gubbnäsorna. De är förunderligt fula, ögonen dras ofrivilligt till dem och försöker förstå. Kan en näsa verkligen se ut så där, kan man verkligen kalla det en näsa - fortfarande?
Nej, något sker med oss, då vi trampar jorden. Är det blott spädbarn och änglalika kvinnor som är ofördärvade? Denna fråga följer Still, envetet. Motiven återkommer, eller rättare sagt återbrukas; anskrämliga, blodbestänkta anleten, munkorgar, gamnäbbar, pippifåglar, allongeperuker, ridsadlar utrustade med dolkgehäng, furstliga medaljonger. Keep still står det på en bild och på en annan dyker konstnärens huvud upp med en häpen min mellan Mona Lisa och en baskerprydd figur av nederländaren Terbrugghen. Den heter för övrigt Vi.
Sedlar förekommer, en med guldfärg sprejmålad läderportfölj, uppburen av en krökt lerskulptur. Namnet Miljöpartiet det gröna glimtar till på en nattsvart industribyggnad, inte särskilt subtilt. Carl von Linnés allvarsamma blick som vi känner igen från hundralappen möter oss i dubbla roller, som både naturforskare och platt pengaman.
Bäst tycker jag om Bikt, där en dyster, stornäst gubbe riktar näsan mot en oansenlig småfågel som sitter på en spetsig pinne. Man undrar: vem är det som biktar sig för vem?