Oupphörligt intressant och njutbart

Lars Sund är en finlandssvensk författare som fick sitt genombrott med Colorado Avenue 1991, första delen i en trilogi om en svensktalande by i Österbotten. De följande hette Lanthandlerskans son och Eriks bok. Nu kommer ytterligare en roman, En lycklig liten ö, och han har lyckats överträffa sig själv en gång till.

Boken handlar om ön Fagerö i den finländska skärgården, längst ut och rakt norr om Estreveln. Sund ger oss ingående beskrivningar av dess befolkning och låter oss komma olika människor både nära och under skinnet. En dag flyter det iland ett lik i idyllen och inget blir mera sig likt. Den okände mannen begravs under storstilade former med hela ö-societeten närvarande, men det bär sig inte bättre än att en av bärremmarna brister och bärkarlarna flyger åt var sitt håll och drar med sig begravningsgästerna i fallet. När Elis på Nagelskär, som inte kunde vara med, får höra om ramlandet och hur kistan brakade ner i sin grav säger han: "He är ett dåligt omen. Mormor sa att om ett lik får bråttom ner i graven, så vill di undan för att inga vara ivägen. Snart kommer he nämligen flera efter." Han blir sannspådd, det fortsätter flyta in lik utan ände vad det verkar, och då ändrar sig människornas reaktioner. De slutar förfasa sig och beskärma sig över de döda, de vill inte längre veta, de blir ogina mot varandra och dem som dött. Idyllen krackelerar, blottar alla de avgrunder som finns inom människorna. Det är ingen deckare han skrivit, dramat som utspelas handlar i stället om hur stämningen på ön förändras, hur påfrestningar på samhället fortplantar sig som tryck på innevånarna. Sund berättar lika omständligt som någon pratar, med utvikningar och återvändsgränder, det är oupphörligt intressant. Och detta har Lars Sund lyckats göra med lätt hand, med dialogen återgiven på finlandssvenska, och på det burleska sätt som ofta förknippas med finsk litteratur och film. Det var flera gånger så roligt att jag läste långa stycken högt i vardagsrummet för att dela med mig. Men inte desto mindre har han förfinat språket så till fulländning att jag redan innan någon började prata i romanen hörde finlandssvenska i huvudet. Jag har inte tidigare varit medveten om att det finlandssvenska språket avvek från rikssvenskan i frågan om annat än uttal och enskilda ordval. Men Sunds lätta prosa visar tydligt att så är fallet, det är en aning annorlunda ordföljd ibland, ett dröjande berättande med lite ålderdomliga vändningar som ger ett skimmer över varje mening. Det är helt underbart att läsa! Och lösningen med att låta en skrivare vara läsarens ciceron genom händelserna på Fagerö har dessutom gett honom möjlighet att visa en del av författarens skapande. Prologen där Sund låter skrivaren börja med en tom sida, sedan skriva dit himmel och hav, ett skär och några kobbar, sedan själva ön, moln och måsar som skriar och flyger runt är helt genial. Och trots att han därigenom faktiskt säger att allt är upphittad dikt förtrollar han läsaren att tro på alltsammans. Det enda negativa jag kan komma på att säga är att jag skulle velat att det varat längre, sådan njutning har läsningen av En lycklig liten ö givit mig.