Otroligt inspirerande, Patti

Patti Smith var som de flesta vet en av de ursprungliga punkikonerna. Redan före debuten Horses 1975 skrev hon beat-inspirerade diktsamlingar, ibland ihop med Tom Verlaine eller andra och ibland på egen hand. Det är alltså inget konsigt med att hon ger ut en dubbel-CD med en enda lång dikt tillägnad mentorn och näre vännen Robert Mappelthorpe, världsberömd och kontroversiell fotograf, som dog 1989. 1989 höll Kevin Shields på att komponera My Bloody Valentines mästerliga Loveless, den släpptes 1991, och det skulle dröja fram till typ nu innan han satte sitt eget namn på skiva igen. För det är han som spelar outsägligt vacker, effektfull gitarr bakom Smith här. Hur de kommit i kontakt med varandra vet jag inget om. Men det var bra att det hände. Emellanåt kan Smith kännas lite mossig. Jag menar på skivorna som kom efter Wave 1979. Hon hade ett nio år långt uppehåll där hon, vad jag förstår, bland annat tog hand om Mappelthorpe som led svårt i sjukdomen AIDS som sedan oundvikligen tog hans liv. Enstaka låtar efter det har vait lysande, men för det mesta har det känts baktungt och tyvärr lite pretentiöst. Kevin Shields har spelat med Primal Scream och gjort filmmusik men mest verkat sorgligt försvunnen i sökandet efter antingen det perfekta ljudet eller den perfekta låten. Det här är inte popmusik. Hoppas man på en Pissing in a River eller en You Made Me Realize så blir man gladare om man dammar av sina gamla vinyler. Och visst, som poesi kan det kännas lite typiskt med Patti Smiths stora gester och Shields ljudmattor. Men det är ytterst relativt, för jag har inte hört något liknande på så länge och det är så härligt att få göra det igen. För det enda som egentligen stör är att det inte görs fler sådana här skivor nuförtiden. Allvarliga, referenslösa, seriösa. Lyssna på det här, svennar, lär av det. Gör något liknade. Något eget. Det är otroligt inspirerande. Jag älskar det.

Otroligt inspirerande, Patti

Lyssna på det här, svennar, lär av det. Gör något liknade. Något eget. Det är otroligt inspirerande tycker Kurirens recensent Mattias Alkberg om Patti Smiths senaste skiva.