Och han fortsätter:
Annars är det sinnesutvidgande så det räcker, och som väntat.
Men den här gången har kapellmästare Gustav Ejstes styrt upp materialet. Det är en låt per låt, om man säger. Tidigare har det varit problemet, en låt kunde vara lugn och fin, värsta popdängan, bara att det kom ett tio minuter långt freak-out mellan andra refrängen och sista versen, typ. Eller problem, varför skulle man inte kunna göra så egentligen? Hursomhelst så är det inte så längre. Allt finns kvar, bara koncentrerat och liksom ordnat. Inte för att det är någon prydlig ordning som tur är. Det är långt mellan gångerna man häpnar över skickliga musiker i positiv bemärkelse. Med Dungen är det så hela tiden. I den närmast Jan JohanssonskaMålerås Finest, råförbannade Samtidigt 1 eller sublimt poppiga Det tar tid och Bandhagen. Den stora invändningen är som vanligt Ejstes sång och texter. Sången blir tunn och gnällig tillsammans med den otroliga musiken, de otroliga låtarna. Och texterna är obegripliga. På ett dåligt sätt. Tur att så mycket är instrumentalt, för när det gäller själva musiken så förtjänar det att betonas igen och om igen: Dungen har inga likar, inte just nu och knappt ens i det förflutna då det var lite vanligare med den här sortens skivor.