Barnet som heter Martin står i lekparken, färgkodad i blå regnkläder. Dagmammorna meddelar att det är dags för gruppaktiviteter. Nu ska pojkarna sorteras in i en grupp och flickorna i en annan.
Martin vet var han hör hemma. Men han vet också var han förväntas ställa sig. Redan vid fyra års ålder har han spelreglerna klara för sig. Han vet att vuxna blir arga och stressade när han avstår från att inordna sig i mallen. Efter ett ögonblick av tvekan ställer sig ändå Martin i den grupp som känns självklar. Han är ju flicka och hör hemma bland de andra flickorna. Kruxet är det där med snoppen. Åh, som han önskar att han kunde få ha en slida i stället.
Bestraffningen låter inte vänta på sig. Martin flyger genom lekparken när dagmamman hårdhänt rycker i hans arm. Vad är det här för trams? Pojkar kan naturligtvis inte vara med i flickgruppen. För hur skulle det se ut? Ingen ordning alls.
Scenen i lekparken är en av de inledande i skådespelaren Aleksa Lundbergs egenskrivna monolog Infestus, som skildrar hennes eget liv. Pjäsen har tidigare bland annat spelats för gymnasie- och högstadieklasser på Teater Halland i Varberg. Lördagens gästspel i Luleå var ett samarrangemang av Norrbottensteatern, Teater Scratch, Röda korsets byrå mot diskriminering och Ung arrangör.
Berättelsen löper från småbarnsåren där vuxenvärlden genom tvång och fördömanden klipper vingarna av pojken som vet att han egentligen är flicka, och vidare in i en högstadieperiod präglad av ensamhet och mobbning.
Som vuxen landar Martin i att han är Amanda och byter kön men upptäcker att behandlingen och operationen inte är svaret på alla frågor. Det blir en frontalkrock med det tuffa regelverk vars syfte är att upprätthålla kvinnors underordning. Grundregeln är att aldrig göra sig ovän med heteronormen.
Skådespelaren balanserar på lina, tvärs över scenen, alltmedan villkoren för att få passera som kvinna läses upp för publiken:
1. Höj bara rösten om du absolut måste. Använd flexibla svängningar i språket, undvik att vara rak. Säg hellre "jag skulle vilja" än "jag vill".
2. Låt andra veta att du vet att rummet inte tillhör dig. Låter du kroppen eller dina åsikter ta för stor plats riskerar du att uppfattas som besvärlig.
3. Du måste välja det ena eller det andra, kvinna eller man. Du har valt att vara kvinna. Du bör hitta på standardsvar och vita lögner att använda när du blir ifrågasatt.
Som åskådare blickar man oundvikligen inåt sig själv. En av styrkorna med Aleksa Lundbergs monolog är dess förmåga dra ned brallorna på en maktordning som angår oss alla. Skådespelaren riktar en spegel mot publiken samtidigt som hon med osminkad uppriktighet skildrar en uppväxt och tillvaro där erfarenheten av att utsättas för hatbrott utgör den yttersta och mest skrämmande konsekvensen av det strukturella förtryck som tar sin början i lekparken.
För publiken blir det - i positiv bemärkelse - svårt och enkelt på samma gång. Svårt därför att pjäsen väcker tankar och ställer krav; det går inte att bara rycka på axlarna och säga "tja, det var ju en rätt bra föreställning, det här". Enkelt därför att ofriheten blir så smärtsamt påtaglig att längtan efter frihet tar överhand. Efter att ha sett Aleksa Lundbergs monolog vill man inget hellre än bryta sig ur den heteronormativa boxen av krav och förväntningar.