Efter månader av förlamande kyla fick norrbottningarna några dagars andningspaus då temperaturen steg så pass att man kunde ana plusgraderna. Och med denna förnimmelse av våren blev det dags för Midvinterfolk, en liten folkmusikfestival som för andra året i rad serverades som en förrätt till sommarens större arrangemang av samma kaliber.
Först ut var Tre ess, en nybildad grupp bestående av tre damer, alla utrustade med varsin nyckelharpa på vilka de samspelt och stämningsfullt framförde ett knippe låtar av bland annat J P Nyströms.
Därefter var det dags för TjäraNåndå, som är det övergripande namnet på en grupp bestående av elever från Framnäs folkhögskola. De framträdde inledningsvis i två mindre grupper och avslutade sin svit som hel ensemble. Gruppen tolkar folkmusik från både Sverige och andra delar av världen och begränsar sig ingalunda på något sätt utan blandar vilt olika genrer med varandra, med mycket lyckat resultat.
Christina Aasa-Bygdell, Ulf B Jonsson och Anders bildar trion Tre älvar och med dem förflyttades vi åter till den norrbottniska myllan då de enkelt och okomplicerat tolkade några av våra lokala folkmusikkompositörers verk, bland annat Vifast Björklunds humoristiska beskrivning av den lokomobil som drev ett sågverk I Lansjärv.
Norrbottnisk folkmusik präglas inte alltför sällan av melankoli och detta gav nästa konstellation, Andersson, Forsberg & Hällström prov på då de inledde med en åtta minuter lång stillsam låt, till hälften bestående av Norrlåtars emigrantvisa Farväl till Jokkmokks skogar. De avslutade sitt framträdande med tre så kallade långdanser, vilka höjde stämningen betydligt inför nästa grupp, nämligen Framnäs folkloreensemble bestående av läraren och eldsjälen Dan Engman med studenter.
Den 13 man starka orkestern lyfte nästan taket med det som generellt benämns balkanmusik, alltså dansmusik från bland annat Rumänien, Bulgarien och Makedonien och lockade till och med upp några ur publiken som på det lilla utrymmet mellan scenen och parketten dansade balkandanser. Engman redogjorde engagerat inför varje låt i vilken takt den gick, av hänsyn till de dansande, och förklarade en elvatakt som "en tretakt, men det är ett slag som är för kort där nånstans... ".
Sist ut var gruppen Två grå och två små, två smått grånande herrar och två 18-åringar som spelar genuin irländsk folkmusik. Och när Oskar Olausson så charmerande släppte lös flöjtspelet hade jag inte blivit förvånad om någon dansat in på scenen i bästa riverdance-anda ...
Kvällens överraskning bestod av det imponerande slutnumret, då alla medverkande musiker tillsammans såg till att den entusiastiska publiken fylldes med värme som förhoppningsvis ska räcka tills vintern är över.
Midvinterfolk 2.0 blev en fest i ett väl avvägt format, med en oslagbar blandning av musik och med många lysande stjärnor bland solisterna. Arrangörsduon Forsberg - Wiksten kan antagligen redan nu börja planera för nästa års festival, av publikens respons att döma.