Det är fem år sedan Jamies storasyster Rose sprängdes i tusen bitar av en bomb placerad i en papperskorg i London den 9:e september. Alla i Jamies familj sörjer, men inte Jamie. Han kan inte sörja eftersom han knappt minns sin syster.
Men de andra är ledsna, en sorg så stor att familjen fullständigt fallit samman. Mamman har lämnat familjen för en ny man som hon träffade i stödgruppen för de efterlevande. Pappan har flytt in i ett alkoholmissbruk. Kvar finns Jamie och systern Jasmine, negligerade och "bortglömda", där systern på bästa sätt tar hand om sin lillebror samtidigt som hon själv håller på att tyna bort i anorexi.
Nej, det är ingen solskenshistoria Annabel Pitcher bjuder på i ungdomsboken Min syster är i tusen bitar. I stället är det en berättelse om utanförskap, mobbning, främlingsfientlighet, längtan, ensamhet men också hopp. För redan i början av berättelsen har livet gått vidare för Jamie. Han bryr sig mer om sin katt Roger än sin döda syster som ligger i en urna på spiselkransen. Han vill bli lika bra i fotboll som Wayne Rooney och väntar med förtröstan på att mamma ska komma ihåg hans födelsedag.
Flytten till ett mindre samhälle utanför London bjuder på en hel del motgångar. Jamie mobbas, men hittar en vän och förtrogen i den muslimska klasskamraten Sunya. En vänskap han får hålla hemlig för pappan som älskar alkoholen lika mycket som han tycker illa om muslimer (de spränger folk i luften).
Det är en vardag i en dysfunktionell familj i skuggan av en död syster och egentligen skulle läsningen vara obeskrivligt smärtsam om det inte vore för dess osentimentala realism och humor.
Pitcher berättar ärligt, förlösande, modigt och periodvis är det också hysteriskt roligt. Jamie och Jasmine kröker inte rygg. De har varandra trots allt, hittar egna vänner och strategier för att tackla en vardag där vuxenvärlden lämnat dem vind för våg. Och när berättelsen når sitt slut är det inte helt lyckligt, men okej. En sorts försoning med det liv man faktiskt har, i stället för ett förljuget happy end. Därför känns denna bok så oändligt viktig. Pappa dricker fortfarande, men inte lika mycket. Vänskapen med Sunya får en ny vändning, även om det fortsatt får vara en hemlighet. Mamma kommer inte tillbaka, men kärleken till systern är starkare, för hon ger honom modet att flyga. Eller som Jamie själv summerar:
"Om Ofsted hade kommit och inspekterat min familj vet jag vilket betyg vi fått. Tillfredsställande. Okej, men inte fantastiskt. Men det räcker bra för mig."