The Sun sessions
Dale Watson är en amerikansk rock- och countryartist som vårdar sig om traditionerna och som gärna anstränger sig lite extra, för att det alldeles nya ska låta respektinjagande gammalt.
Föreliggande skiva är alltså, just så som titeln så korrekt anger, inspelad i Sam Phillips legendariska Sun-studio i Nashville, Tennessee, och eftersom Johnny Cash i begynnelsen av sin karriär brukade spela in där med grupper som hette The Tennessee Two (senare även Three) så väljer nu Watson att på sin Sun-hyllning liera sig med The Texas Two (från sin egen hemstat).
Det rör sig om Chris Crepps på "Upright Bass" och Mike Bernal på "snare and muted guitar". Helt korrekt och med orubblig känsla, hela tiden.
Watson har skrivit allt materialet, men själva grejen är att alltsammans låter som om det har plockats ut ur en jukebox från 1957, med titlar som Elbow grease, Spackle and pine-sol, My baby makes me gravy och I’ve done that before.
Och eftersom Dale Watson har känningar i Sverige slänger han av bara farten in en liten hyllnings-flirt hit också: Gothenburg train.
Blues in the afterburner
Det kan vara både en börda och en välsignelse att som en relativ nykomling i gitarrbranschen, omedelbart bli jämförd med en hädangången legend.
Texanen Chris Duarte råkade ut för just detta, när hans spelstil i början av 90-talet parallelliserades med den då nyligen avlidne Stevie Ray Vaughans. Första plattan kom 1994 och hette Texas sugar/Strat magik och sålde i över 100.000 exemplar, bara i USA.
Året därpå vann Duarte tidningen Guitar players omröstning om Bästa nykomling och landade även en fjärdeplacering som Årets bluesgitarrist, med Eric Clapton, Buddy Guy och B.B. King före sig.
Duarte har fortsatt att låta som Vaughan, men långt ifrån enbart utan han slänger in referenser till jazz och rock’n’roll i sitt extremt skickliga spel också.
Blues in the afterburner undviker rutinspel och dito låtar och laddar i stället fram brinnande verk med namn som Black clouds rolling och Prairie jelly.
Snyggt utfört och definitivt väl värt att upptäckas.
Minerals & Mud
Ett norskt band med bootsen långt och djupt nertryckta i den fuktiga mylla som härbärgerar både country och folkmusikalisk bluegrass.
Lätt att sympatisera med det här, som låter både tillräckligt ärrat och uttrycksfullt äkta. Många av låtarna har skrivits av Bjorn Nilsen, som så vitt jag vet inte är någon släkting till mig men som tycks ha den kärva känsla som krävs för att sånger som Get off of this train, Coal mine town, Railroad line och Belle of the backstreets ska bli omutligt trovärdiga.
Cato Monrad spelar banjo och i instrumenteringen ingår även fiddle, dobro och mandolin vilket alltsammans gör detta till en trevligt väldisponerad skiva.
Again and again
På sin andra skiva (den första hette Japonica och kom för tre år sedan) klättrar Lina Horner omkring i en ljudbild administrerad av influenser från 80-talet.
- Men ändå vill jag ju att det främst ska låta som här och nu, meddelar hon själv samtidigt som hon prickar av inspirationskällor som Fleetwood Mac’s Tango in the night och Talking Heads This must be the place.
I vilket fall handlar det ofta om (olycklig) kärlek och dess olycksaliga konsekvenser eller om det mödosamma återupprättandet av ett stukat och sargat självförtroende.
På titelspåret Again and again befinner hon sig on the road genom ett av solen spacklat Kalifornien och där får hon sångförstärkning av Petter Seander, vilket ger en oväntat stark totaleffekt.
Och generellt sett är detta en ovanligt skarp och tilltalande skiva, som ni om möjligt ska göra ert till för att rädda från anonymitetens orättvisa öde.
Alice b.
Stråk av såväl texter som känslor som påminner om den desperata fundersamheten och frihetsviljan hos Lars Winnerbäck, förutom då detaljerna att Alice Botéus (vilket alltså efternamnets gemena b är en förkortning av) är en tjej och att hon kommer från Göteborg.
Vi har ingenstans att ta vägen har ni nog hört på radio och där borde även Någonting? Nej, Kullaviks hamn, Akta lekande barn och Balladen om Brunnsparken ha hörts. Om rättvisa funnes, vilket den ju naturligtvis inte gör.
Alice b. skapar dovt hamrande texter med ultrapersonlig stämpel och karaktär. Något mycket eget och lockande.
Meningsfullt och utpräglat minnesvärt.
Hela tiden.