Oroande bilder från vår historia

Människor i norr
Folklivsforskare och resenärer med mer mer eller mindre vetenskapliga syften, har genomkorsat vårt nordliga land genom seklerna. När man tittar på Norrbottens museums stora fotoutställning som kretsar kring bilden av det samiska, är det onekligen så att man kippar efter andan flera gånger.
Det är den monumentala känslan av alla dessa ansikten, porträtt av samer, uppställda, beskrivna och katalogiserade. Inte heller är det någon tröst att det inte bara var samerna som utsattes för statsmakternas bestämda dokumentationsiver. När den rasbiologiska forskningen utvecklades på 1800-talet i Sverige och staten ville legitimera sina oförrätter genom århundradena, var det brukligt att också andra grupper i samhället; exempelvis tornedalsbönder, finnarna, naturligtvis romerna och överhuvudtaget alla som befann sig i periferin, utsattes för forskarnas intresse.
Den här fotoutställningen som just nu och en bra stund framåt visas på Norrbottens museum, tillhör definitivt de allra nödvändigaste att besöka. Mindre för att den skulle innehålla konstnärligt högtstående bilder, mer för att dess teman är viktiga. Människor i norr skildrar Sameland och dess människor genom ett antal fotografer som på olika sätt verkat här uppe under slutet av 1800-talet och de första årtiondena av 1900-talet.
Det är en svartvit resa som besökaren får följa med på, i många bemärkelser. I grunden handlar bilderna, utan att skrika ut det högt, om en obönhörlig utveckling där det storsvenska möter ett folk som på alla möjliga och omöjliga sätt ska skruvas in i svenskheten, den bild vi har av vad det innebär att vara svensk.
Därför finns det i många av bilderna ett avstånd, som är större än det mellan fotografen och den fotograferade. Avståndet och det sammanhang som bilddokumentationen används i, gör att det också etableras ett avstånd mellan mig, den nutida betraktaren av historien, och själva materialet på museets väggar.
En märklig känsla är det
Utställningens fotografier framkallar en sorts krypande oro i mig. Som om den ofta osynliga historien bakom alla bilder innehåller berättelser som alldeles självklart skulle kunna inordnas i den västerländska kolonialismens stora bok av oförrätter och svek.
Jag tänker på den samiska legenden om den femtonde hövdingen, Kautokeinoupproret på 1800-talet, om samen Lars Nilsson som brändes på bål i Arjeplog en vårdag 1693, dömd av kyrkan för att han inte ville avsvära sig sin trolltrumma, och alla de andra kända och mindre kända oförrätterna genom seklerna.
Fotograferna som tagits med i denna ambitiösa vandringsutställning, producerad av Bildmuseet i Umeå, är Lotten von Düben, Gustaf Hallström, Héléne Edlund, Prince Roland Bonaparte, Borg Mesch, Erik Borgström, Nils Thomasson och Gustaf Detzius. Inte alla av dessa var professionella fotografer på sin tid. Flera kom hit upp till våra nordliga trakter för att delta i olika dokumentationsprojekt i samband med vetenskapliga projekt.
När jag står och ser på Roland Bonapartes bilder ser jag en alldeles självklar europeisk arrogans. Uppdraget ser ut att vara att dokumentera naturbarnen. De är lägre stående och måste därför studeras, katalogiseras. Det finns en tyst överenskommelse mellan fotografen och hans uppdragsgivare att under en förment objektiv fana egentligen motivera den västerländska dominansen över de så kallade naturfolken.
Vi är den förstående, ibland hårde, vägvisaren av dessa naturfolk.
Den där känslan av att konstnärliga verktyg, i det här fallet kameran, ofta har använts i politiska syften, infinner sig lika tydligt och säkert som att isen smälter om våren.
Nu är det ju så finurligt att allt aldrig är svart eller vitt. I utställningen finns många nyanser som skapar andra och mer positiva intryck. Där finns till exempel otroligt respektfulla fotografier, tagna med djup närvarokänsla och nyfikenhet.
Bilderna av framför allt Nils Thomasson, Gustaf Hallström och Borg Mesch är verkligen starka och där tillåts människan träda fram, stolt och naturlig, en jämlike bland jämlikar.
I Nils Thomassons bilder blir det alldeles självklart, kanske mycket tack vare hans naturliga samhörighet med sitt eget folk. Hans modeller är människor som med stolthet och en lekfull glädje poserar framför kameran. Men också i Gustaf Hallströms och Borg Meschs finns en äkta nyfikenhet som inte grundar sig på någon illa dold känsla av att nu ska vi visa upp naturfolken i all sin ynklighet.
Jag tycker att Norrbottens museum med den här utställningen verkligen tar sitt uppdrag på allvar. I min värld ska nämligen ett museum fungera som ett samhälleligt vardagsrum av minnen. Åtminstone bör det gälla ett offentligt finansierat regionalt museum som Norrbottens museum.
Den här utställningen tar fram det bästa ur den numera så bortglömda folkbildningstraditionen. I Minnets vardagsrum kan den gemensamma historien visas upp, på det att vi har möjlighet att lära oss något om oss själva, var vi kommer ifrån och vilka krafter, goda och dåliga, som formar vårt sätt att tänka och agera.
Som sagt, alla som i denna förtvivlat ytliga tid fortfarande kan stava till folkbildning, borde ta chansen att se den här starka fotoutställningen.
Ni har tid på er ända in i maj månad.