Orkester fick kämpa i motvind

Sällan har jag varit på en konsert som fått en så olycklig start som den i går kväll på Kulturens hus i Luleå. Ordföranden för Luleå orkesterförening, Peter G Georgsson, äntrar scenen och kan inte hålla tillbaka sin besvikelse över den klena tillströmningen av publik. Detta lägger sordin å det grövsta på stämningen i lokalen och orkestern får kämpa i motvind nästan hela första avdelningen. Inte förrän i slutet av Drottningholmsmusiken av Johan Helmich Roman lossnar det och då har vi ändå fått höra ett Allegro av Joseph Martin Kraus och en svit med Bellmanepistlar i ypperliga arrangeman av Hans-Erik Holgersson. De sistnämda verkade dock tyvärr behöva ett antal fler repetitioner med solisten Björn Sjöö då dirigent och solist hade svårt att samsas om tempon. Men så i satsen med nummer XIX ur Drottningholmsmusiken händer något. Allegro molto, mycket snabbt, är karaktärsbeteckningen och det är det sannerligen också. Helt plötsligt blir det en helt annan rytmisk skärpa i framförandet. Det är som att just då släppte den tråkiga stämning som ordföranden gav orkestern i startpresent. Från den stunden låter det bra och jag som åhörare kan äntligen slappna av.

I nästa sats, den som Bellman stal temat till Käraste bröder från, har hornisterna sin stora stund. De två hornen har ett långt soloparti och när man vet hur svårt detta instrument är måste jag erkänna att det var lite spännande ett tag. Men det visade sig vara helt utan grund. Här satt det mycket bra. Finalen,

Vivace, är en jublande glad gigg och här lyckas Liedbergius få fram det gung som är så typiskt för denna musikform. Detta var verkligen något annat än starten av konserten. Efter paus ger sig så orkestern i kast med Lars-Erik Larssons Dagens stunder tillsammans med Björn Sjöö, som läser de dikter som inspirerade kompositören till verket.

Den lite modernare musiken får orkestern att spela ut mer. Stråkarna blir renare och fram kliver också träblåset, särskilt klarinett och flöjt låter riktigt bra. Det verkar som om Liedbergius blir mer inspirerad av det färggladare partituret och därigenom lyfter orkestern några nivåer.

Den första satsen börjar med sordinerade stråkar. Här får man verkligen gryningens skira solljus för ögonen. Den berömda satsen Romance får ett känslofyllt framförande. Den fjärde satsen, Vivace, sitter bra och i den femte, Andantino, får stämledarna för stråket kliva fram.

Andra avdelningen av konserten låter riktigt bra och jag hoppas att Luleå orkesterförening har bättre tur med basökarantalet nästa gång. Det är de verkligen värda.