Orkanen - ett mästerverk

Pascal gjorde en gång en cover på Kal P Dals Jonny och toppade aldrig riktigt det. De skrevs upp, speciellt förra skivan Galgberget, av en mer eller mindre enig kritikerkår, men det kändes lite som att dessa kritiker förväxlade originalitet med genialitet. För originella var de tidigare med, Pascal, det geniala har dock legat och lurat någonstans, en bit bort.
Exempelvis är det först på den här skivan som de korta, korta texterna verkligen betyder något. Det beror till stor del på att de inte är så korta längre. De är mer än bara (anti-)poetiska oneliners. Jag tyckte det var störande att sådan uppenbar begåvning slarvades bort till förmån för något halvdant konceptuellt. Nu, med lite längre texter, är Pascals, hur ska jag säga, temperament, tydligare. Det unika kommer fram. Och med det det genialiska.
De små variationerna blir så mycket mer uppseendeväckande. En låt som Måne över Fårösund kan sägas vara kontentan av Pascal (eller åtminstone tjäna som exempel på hur), allt de säger säger de på sitt eget oefterhärmliga sätt. Refrängen består av att man sjunger titeln, spelar ett varv instrumentalt och sjunger titeln igen. Mot slutet gör man samma sak, men melodin är annorlunda, den går högre. Den går rätt in i hjärtat på mig. Manuela De Gouvia sjunger och skriker med en röst helt utan affekt. Trummorna är hårda, inte särskilt stora men högt mixade och allt är spelat med en enkel och glashård skärpa. Det är minimalt med pålägg. Minimalistiskt.
Där det på skivorna innan var lika delar kostym, rekvisita och människa går det inte längre att skilja dem åt. Det växer hår på klänningarna. De uppstoppade fåglarna andas. Orkanen närmar sig är ett mästerverk.