Pojken förs till en fästning i fjärran land: "Dalar, flera öknar och två bergskedjor måste genomkorsas innan man nådde dit". Likväl ger sig fadern i familjen efter en tid av för att söka upp pojken och föra hem honom till byn igen. När han efter svåra umbäranden nått fram möts han dock av en helt annan syn än den förväntade. Sonen befinner sig i en vacker blomsterträdgård tillsammans med flera andra barn, är klädd i rena och prydliga kläder och får undervisning i allsköns ämnen. Bortrövandet kan ha varit det bästa som hänt honom. Faderns tidigare så fasta beslut grumlas och monstret får tillfälle att pröva faderns moral.
Sagan berättas av den fattige bonden Saboor i den afghanska byn Shadbagh, en håla på en slätt, långt från händelsernas centrum. Han berättar den för sina barn för att förbereda dem på det som komma skall. Familjen är nämligen så pass utblottad att man för att kunna överleva tvingas sälja ett av sina barn, dottern Pari, till ett rikt men barnlöst par i Kabul. Den närmste brodern, Abdullah, närvarar när systern lämnas kvar hos paret. Det blir ett uppslitande avsked, som får återverkningar i flera generationer framöver, oavsett om huvudpersonerna befinner sig i Afghanistan, Frankrike eller USA.
Hosseini gifter samman ett jordstampat orientaliskt stoff med glättigheten i en västerländsk melodram. Med breda, kladdigt sentimentala penslar målar han upp en fresk som stundtals är så övermättad att hälften vore nog. För all del, motiven – och särskilt bilderna från Afghanistan – är angelägna, patoset känns äkta, men det hjälper föga när det i grunden är så illa berättat och snart sagt varje scen är uppburen av diverse trick. Om läsaren ska övertygas om något, om den ska inges en känsla eller en stämning, drar sig författaren inte för att ta om saken både två och tre gånger. En extra-allt-filosofi som får något ofrivilligt komiskt över sig.
Samtidigt kan Hosseini göra korta, schematiska referat av komplexa händelser som utspelar sig över decennier och som därmed framstår som mer än lovligt outvecklade. Allt för att ta boken och storyn vidare. Klipp, klipp. Avanti. Mot nästa ansamling av ljuvt melankoliska flämtningar, tårfyllda avsked och återföreningar.
Det vore säkert förmätet att be författaren Hosseini att lägga band på känslostormen framöver, men någon typ av katalysator lär i alla fall vara av nöden.