En förändring som i Det sitter någon på vingen utgörs av en ordfläta där Allan Edwalls och Kristina Lugns texter möts, tvinnas och delas, och möts igen.
Edwalls skärpa sveps in i ett melankoliskt och sakligt tonfall. Kristina Lugns rätt introverta iakttagelser från vardagen leder fram till plötsliga och oväntade vändningar. Till en början känns det lätt att skilja de två från varandra, men allt eftersom föreställningen fortskrider blir de tu ett. Ordflödet blir en ström, där det bildas virvlar och vågor som sköljer över en lite extra.
Vad ser de till Sverige nedstigna? Jodå, där fanns ett lyckligt land där barnen lade på hullet i barnvänliga bostadsområden, där tussilagon lyste i dikesrenen och katten aldrig klöste. Där väggen pryds av en hemtrevlig bonad. I ett rum som för övrigt uppstår när dörren till ett liggande kylskåp öppnas. Samma kylskåp som en stund senare utgör badkar - uppfinningsrikedomen är stor när det gäller rekvisita och dekor i föreställningen.
Men de får också välfärdens baksidor rapporterade till sig. Det är Boforskanoner och miljöförstöring. Och för en gruvskeptiker i Jokkmokk dessa dagar framstår Edwalls kända text med smärtsam tydlighet: "Vi har startat en ny produktion på försök, den är lönsam som säkert ni vet. Därför ligger er hembygd i dimma och rök, men den lättar er arbetslöshet. Å vi kan knappast rå för att små fåglarna dör, det är sådant som småfåglar gör. Å en viss allergi får man finna sig i, om man önskar en stark industri."
Vilket är välfärdens pris? Vad gör tillväxten med människor och miljö?
Där finns humor, inte minst tack vare just Edwall, men också insprängd i regin. Som när den grå televerkstelefonen ringer och den som ska svara känner utanpå överrocken efter mobiltelefonen. En ack så banal men signifikant påminnelse om tidens flöde och den så kallade utvecklingen. Och när luren räcks fram till honom, så sitter faktiskt sladden fast i en annan människa.
Det är mycket ord. Så mycket ord att det ibland känns svårt att orientera sig bland dem. Därför utgör det ordlösa inslaget med två rätt apatiska män i strandstolar framför en svartvit liten tv en välbehövlig paus. Ansikten i nyanser av grått flimrar förbi. Men vänta nu - är det inte något bekant över dem? Var inte det där Annie Lööf? Och Stefan Löfven, va? Tyckte mig se Göran Hägglund där också, eller var det han Åkesson? Svårt att avgöra. Nå, vad de säger hörs inte hur som helst.
En viss invändning kan undertecknad känna mot att scenen befolkas av tre män. Kvinnor hörs endast i form av spridda röster som kommer som andar ur flaskor. Men kanske det också berättar något om Sverige. Och kanske det är vad de tre berättar om när de återvänder hem, sedan de klivit in genom den nu uppresta kylskåpsdörren, in i en värld av flödande ljus, och deras steg ekar bort i rymden.