Ordlekar och ramsor ur havet

Fröken Sill och Herr Makrill En produktion av musikteaterkollektivet Big Wind Av och med Cilla Klein och Tobias Edvardsson Familjeföreställning från 3 år. Luleå, Kulturcentrum Ebeneser 26 februari Föreställningen börjar redan i foajén. Plötsligt hör vi i trängseln ett slags havsljud. Det är Cilla Klein på tumpiano och Tobias Edvardsson på kruka som kommer insjungandes för att hämta upp publiken. Och den vill absolut följa med. Sedan bär det neråt i havet. För oss östkustbor långt upp i Bottenviken visar det sig bli en exotisk resa på fler än ett sätt. Med enkla medel har själva salongen i Ebeneser förvandlats till hav. Över rummet har man spänt genomskinlig plast. Genom den ses strålkastare lysa långt däruppe. På bottnen slingrar sig sjögräset över scenografins få föremål och snart ska många av havets djur visa sig. Först är det förstås Fröken Sill och Herr Makrill själva i sina underbart välgjorda och fantasifulla scenkostymer. Och redan nu blir det obekant. I verklighetens vatten simmar ju ingen av dem här hos oss. Hur många ur den unga publiken har ens ätit makrill? Sedan dyker krabban upp och vi lär oss en ny barnramsa. Silverålarna slingrar sig kvickt medan en och två mörtar som verkligen simmat bort från sin sötvattenssjö sjunger Jussi Björlings paradnummer Till havs. Så uppdagar sig det kanske mest exotiska av allt; en manet i nattens spännande undervattensmörker. Samtidigt spelar Cilla Klein på glas fyllda med olika mycket vatten. Medlemmarna i Big Wind är ofta multimusiker. I den här föreställningen står en basfiol i centrum och förutom redan nämnda instrument spelar Klein spelar även en kort melodi på dragspel. I centrum av föreställningen står en slags nonsensberättelse ur havet och ordlekarna, ramsorna är många. Man måste bara komma att tänka på Lennart Hellsing som faktiskt också är representerad med sin En liten båt. Tankarna går även till sockhanddockans mästare Staffan Westerberg. Dessutom är Fröken Sill och Herr Makrill klassisk på andra sätt. Publiken bjuds ofta in till de gamla och nya rörelsesångerna. Och det är något vi tycks älska för rösterna i söndagens publik är många. Barn, äldre släktingar, mammor och pappor blandar sin sång med ensemblens. Det är härligt.