När katten är borta dansar råttorna på bordet. Här är det Aron och Anna, syskonen från Fiskplåt och bajsdrakar och deras två kompisar som gör som de vill när föräldrarna är borta över helgen. Tror man först. Men egentligen är det barnvakten, barnens ganska gravt dementa farmor (även om det här beskrivs som förvirring på grund av ålderdom) som står för cirkusen. Farmor vet inte vad hon heter, kan inte laga mat (på hemmet finns ingen spis), löständerna sitter upp och ner, hon blandar orden hur som helst och klär sig kokett i leopardmönstrad klänning och höga klackar. Farmor är här huvudperson, tagen i bruk för att få känna sig behövd. Men hon skulle inte klara sig helskinnad utan barnens rådighet.
Ombytta roller alltså i Torbjörn Flygts Fruktolösa tokobertar. Barn som växer med uppgiften att ta ansvar för förvirrade, eller arga (som den sura grannen som inte vill att bollar sparkas in bland blommorna), smått korkade vuxna, ungefär som i teveserien Svensson, Svensson men mer skruvat. Det är roligt ett tag men tokerierna faller snart på egna krokben. Inte heller ordlekarna behåller charmen texten igenom. Fruktolöst, Tokobert, Antibus (hund som inte får åka buss), blandas med farmors svårigheter: hungrig blir Ungern, sjuksköterska skjötsjukerska, spökhistoria spikhistoria eller spikhosta och så vidare.
Mindre barn kan tycka om tungvrickandet, men de som kan läsa själva? Och man måste ha börjat skolan för att ta sig igenom 160 sidor.
Och när allt rett upp sig och mamma och pappa är hemma igen, ja då sitter de där, på sista sidan, farmor och sura Grann-Gunnar och "fnittrar och flamsar som tokiga tonåringar igen".
I nästa bok om syskonen kanske recensenten dyker upp i grannhuset som inskränkt och fantasilös människa, som barnen till sist berövar kronan, men det kan inte hjälpas - drift på bekostnad av gamla och hjälpbehövande lämnar en besk eftersmak.