Kan man läsa en klassiker från första utgivningsdagen? Hur tidigt avslöjar sig litteratur som kommer att heligförklaras? Omöjliga frågor såklart, men efter nästan fyrtio år står det klart att Lars Gustafssons Sigismund är utvald. Omläsningen, med Agneta Pleijels kloka inledning gör mig imponerad i varje stund.
Detta, att roas, undervisas, bli glad och överraskad genom en hel roman är mycket ovanligt. När yrket handlar om läsning och kritik. Jag borde förstås skriva någonting senilt surt om att nutidsromanen avskyr humor, men fullt så enkelt är det inte. Jag har dessutom inte läst allting, kanske finns humorn och intelligensen någonstans. Men litteraturen har inte god hälsa över alla tider. Just nu saknar den svenska litteraturen, med undantag för den Finlandssvenska, stora och underhållande epiker. Att jämföra med den norska storslagenheten, exempelvis.
En viss ängslighet vad gäller skrattet, men stor kärlek till den måttliga tragedin och ett lika måttligt självförtroende. Så känns ofta den aktuella utgivningen. Uppmärksamheten ägnas åt medelmåttiga deckare och Stig Larsson (den ännu levande) har i Aftonbladet upptäckt att Liza Marklund är en stor författare. Jag tar kanske tillbaka det där om humorn. Men ursäktar mig eftersom jag samtidigt läst i Lotta Lotass essäer. Och tycker mig se var själva urmodellen till det tråkiga finns, till litteraturen som bevisad teori.
Sigismund tror på sig själv i varenda minut. Den skrattar sig fram genom lärdom, tvivel, den ser ett ännu kluvet Tyskland genom stenkolsröken, en värld i orättvisor och ett Sverige på distans men utan det frätande självhat som herr G senare utvecklade, i den texanska hettan. Då var det efter 1976 och författaren bytte plats med stackars kung Sigismund i sin krypta.
Jag ser, kort sagt, en klassiker ta form för mina ögon. Och långt fram, djupt inne i Lars Gustafssons roman finns några oerhörda rader som ensamma motiverar denna mycket underhållande, bitska och synnerligen uppfinningsrika bok. Som väl egentligen, fast den sägs handla om liberal frihet, i sitt myller av barocka påfund handlar om ordet som makt.
Alltså några rader som sliter bort den från 1970-talets lite deklamatoriska klimat och vid sidan om formulerar vad det hela egentligen handlar om. Ordsligheten, det skrivande livet, ordet som makt.
”Det vi kan formulera tillfogar man oss i regel inte. Det vi inte kan formulera tillfogar man oss”.
Detta uttalande är en urcell om varat och makten. Det kan upphöjas, liksom förgrenas i samhällsskala; om en samhällsklass gestaltar sig med orden blir den heller inte kontrollerad, inte styrd eller förtryckt. Det kan göras enkelt; den som formulerar lagarna blir sällan tillfogad lagarnas bestraffningar. Den lagarna formuleras över blir det ofta.
Man kan också säga det på 70-talsspråk: ord befriar. Men det är lite förenklat, som mycket från det årtiondet. Ord går längre, ord konstituerar oss, ger oss det tolkningsföreträde som Lars Gustafsson lite senare formulerade som ”problemformuleringsprivilegiet”.
Och där, i ordens makt, och i tystnaden alldeles omkring, där härskar vi, vilket alltså Lars Gustafsson förstod mycket tidigt.