Ordens karneval

Den förtjusta yrsel som drabbar en under och efter läsningen gör att jag inte riktigt hittar rätt bland värdeomdömena. Men det finns något som jag inte hört i hans tidigare böcker, möjligen bortkollrad av hans ordkonster. Det är hans stora sorgsenhet, en genomgående och munter ton av sorg över det förgångna och dess berättelser. Så länge jag talar tillräckligt fort, fantastiskt och förtrollande om detta förgångna finns det kvar, så tycks texten mena. Om karnevalen från detta sjuttiotal i Westra härad än en gång larmar förbi längs raderna så finns den ju, eller hur? Livet är en förvillelse kring vardagens gåtor och minnet är en buktig spegel med allt svagare glans. För varje leende stiger tårarna i ögonen, det är termodynamikens andra lag omsatt till sinnesstämning. För en gångs skull fungerar dialekten förstärkande på texten, helst som den förenas med det höglitterära och belästa till en sällsam, ytterst sällsam prosa. Den som talar genom denna prosa är lärd, burlesk, uppsluppen, allvarlig, en legering av Rabelais, Wittgenstein och August från Skrolycka eller någon annan torpare ur historiens pratsamhet. De historier som berättas lämpar sig dåligt för återberättande och referat. Lyckligtvis undviker förlaget ordet "skröna" och likaledes "magisk realism". Men en vindlande episk berättelse är det. Om en ungdoms- generations liv och leverne i den tid som varit min egen, femtiotal, ett gyllene sextiotal och i sjuttiotalets narrspegel. Bland frikyrkor, småföretagare och allt annan småländskt i en salig blandning med byaklassiker som Jyro, Tjippen, Bälgen och Pjäta. Alla saliga i åminnelse, framför allt den skyddslöse Jyro, alla bortglömda och otänkbara i en framtid som rättfärdigar sig på det förflutnas benknotor. Vad allt de gjorde och inte gjorde i det mått som kallas tidens, det måste ni läsa boken för att förstå. Men att det var fantastiskt, det tillstår jag, eftersom det aldrig var tillgjort. En dyster roadmovie från framtiden avslutar det hela. Det är egentligen en berättelse om allt som blir kvar, när historien gjort sitt. Till sist blir det inte mycket ovanför molluskerna. Jag borde förstås skriva civilisationskritik, för att leva upp till den mest elementära analys, det är som hos Lotta Lotass, fast roligt. I ett sådant töcken slutar denna hans romandebut nämligen, episodiskt osammanhängande och helgjutet. Bara en sån sak som hans ode till en bumpad grävling. En vacker likpredikan av Lålle på trask genom ett tänkt wasteland tillsammans med Riddarna kring framtidens bord, det som är dukat med klimatomvandling och ödeläggelse. Eller som Tusen säger, ungefär i samma avslutande, filosofiska diskussion: Täckelsen är den bestående ordningens förtigande av världens komplexitet.

Ordens karneval

Det handlar om Småland. Det är nästan allt jag med visshet kan säga om Peter Törnqvists nya bok Kioskvridning 140 grader.