Orden som inte låter sig fångas

En man på väg att gå upp i limningen kommer utrusande ur konferensrummet. Med andan i halsen och håret på ända försöker han samla ihop gruppen som väntar utanför. Allt tycks ha gått honom emot - tekniken strular och hans föredrag är i fara. För att rädda situationen börjar han i stället berätta. Om sig själv och om sin situation. Den medelålders mannen heter Stig och är dyslektiker. - Barn gillar knäppa vuxna, säger skådespelaren Dan Swärdh, som återigen axlar rollen som en människa som lever i utanförskap. Under hösten och våren har han och Teater Scratch turnerat med den danska pjäsen En Bisak, där han spelade Bertil vars samlade ägodelar rymdes i en bikupa. Pjäsen hittade Dan Swärdh i en tysk version på den svenska barnteaterbiennalen i Lund för några år sedan och bestämde sig genast för att själv ställa sig på scen efter att inte ha spelat teater på över 20 år. Ombytta roller
Den gången blev det lite av ombytta roller när skådespelaren Staffan Hammar gick in som regissör för Teater Scratchs konstnärlige ledare. Samma förhållanden gäller denna gång, men nu har Staffan Hammar också skrivit manus till mellanstadiepjäsen Extraliv som ska ut på turné under hösten 2010 och våren 2011. - Det har varit en stark grej för mig att skriva pjäsen. Dan Swärdh och jag har arbetat tillsammans i över 20 år och på nära håll har jag därför kunnat följa hans kamp med sin dyslexi, säger Staffan Hammar som lämnat Teater Scratch för psykologistudier i Lund. - En Bisak handlar om ett utanförskap och vi ville fortsätta på den linjen. Och varför gå över ån efter vattnet - om dyslexi vet både jag och mina kollegor en hel del. Men det är inte min historia vi berättar här, det skulle bli för tråkigt, säger Dan Swärdh. Egna erfarenheter
Ändå kommer hans egna erfarenheter väl till pass, både i förarbetet och på scenen. Precis som huvudpersonen Stig vet han allt om det extraarbete han som dyslektiker måste lägga ner för att komma igenom en text. Om ord som inte låter sig ljudas fram, om tragglandet med repliker, om svårigheterna med att skriva ner det allra enklaste på några rader i ett mejl. Stigs första berättelse i pjäsen handlar om den där gången när han som liten skulle vara med i skolans julspel. Hur han som en av tre vise män skulle överräcka myrran och rökelsen med en replik han till och med drömde om på nätterna - bara för att upptäcka att orden var som bortblåsta där på scenen med alla föräldrarna i publiken. - Så länge man är liten kan alla leka tillsammans. Problemen kommer när man börjar skolan och upptäcker att alla kan läsa och skriva, men inte jag. Vår förhoppning med pjäsen är att den ska påminna alla som inte är dyslektiker om problemet och att den ska peka mot en väg ut för dem som har det, säger Staffan Hammar. Erbjuds ett extraliv
Pjäsens Stig hittar sin väg genom humorn och hårt arbete. Men också i teatern som erbjuder ett "extraliv". - På min tid ansågs dyslexi, som drabbar mellan fyra och åtta procent av befolkningen, inte som något problem om man var grabb. Då kunde man gå yrkesskola och få jobb på järnverket eller på en bilverkstad. I dag är det annorlunda och dessutom bygger vår kommunikation människor emellan på skrivna textmeddelanden i telefon eller på nätet, säger Dan Swärdh. Problemet förträngdes
- Å andra sidan erkänner man dyslexi i dag, det gjorde man inte förr. Då kopplade man det till intelligens eller lärarmisstag. Det senare gjorde att problemen i hög utsträckning förträngdes i skolan, säger Staffan Hammar. Tanken är att pjäsen ska spelas ute i skolorna under hösten och våren, gärna direkt i klassrummen. - Eftersom Norrbottensteatern bygger om turnerar de bland annat med Findus flyttar hemifrån under hösten, vilket gör det svårt för oss att sälja in Extraliv. Därför hoppas vi framför allt på våren. En viktig frågeställning är hur vi ska göra med barnteatern i Norrbotten. Men den frågan vill jag inte prata om i dag, säger Dan Swärdh.