Det hela är en fråga om att vara eller inte vara.
Arton år efter ankomsten till Sverige går författaren Ak Welsapar till Shakespeare för att försöka förklara känslan i att äntligen få möta läsare i sitt nya hemland nu när hans roman Kobra översatts till svenska.
- Först nu har jag kommit till Sverige på riktigt. För mig handlar det helt enkelt om att existera eller inte, säger Ak Welsapar, som för tredje gången gästar Bok och Bild i Luleå.
Hit till Luleå kom han och familjen en smällkall vinterdag den 22 december 1994. Ett år senare stegade han in på Kurirens kulturredaktion med ett manus i handen. Som den journalist han också är sökte sig Ak Welsapar till kollegor i det nya landet och på Norrbottens-Kurirens kultursida delade han bland annat med sig av en lite skruvad version av chocken att komma till Luleå i vintermörkret.
Bakom familjens flykt stod FN. Som medborgare i det forna Sovjetunionen var Ak Welsapar visserligen van vid inskränkningar i yttrandefriheten. Men det skulle komma att bli betydligt värre.
Väckte regimens ogillande
De demokratiska vindar som blåste i Moskva i mitten av 1980-talet nådde aldrig fram till Ak Welsapars hemland Turkmenistan där den sovjetiska regimen 1985 placerat en av medlemmarna i politbyrån, Saparmurat Atayevich Nijazov, som ledare. När det sovjetiska imperiet fallit och Turkmenistan blivit självständigt tog sig den nye ledaren namnet Turkmenbashi, "chef över alla turkmener", och införde ett styrelseskick som väl närmast kan beskrivas som diktatur.
Som tv-journalist hade Ak Welsapar bland annat undersökt Turkmenistans omfattande miljöförstöring och den höga spädbarnsdödligheten. Landet, som har rika naturtillgångar i form av naturgas, odlar också stora mängder bomull. I flera uppmärksammade reportage kopplade Ak Welsapar ihop siffrorna för kemikalieanvändningen med statistiken för spädbarnsdödligheten, något som väckte regimens starka ogillande.
Ak Welsapar uteslöts ur såväl journalist- som författarförbund och hans böcker plockades bort från bibliotek och boklådor. Han fängslades och sattes i husarrest, men lyckades fly till Moskva där han började arbeta för radiostationen Radio Liberty, som bland annat sänder i Turkmenistan. Familjen bodde kvar i hemlandet där de utsattes för ett hårt tryck. Hans fru, som är lärare, sparkades från sitt jobb och den då tioåriga sonen stängdes av från undervisning.
Redan 1992 hade Ak Welsapar börjat skriva på sin roman Kobra. Flera år senare kunde han avsluta sin roman i Luleå, där familjen kom att bo i fem år.
En fabel om makt
Han skriver på sitt modersmål turkmenska, men som medborgare i det forna Sovjetunionen är han som de flesta i sin generation tvåspråkig. 2005 gavs Kobra ut på ryska i hans egen översättning.
Bakom den svenska utgivningen står bokförlaget Tranan, som specialiserar sig på böcker från språkområden som är ovanliga på den svenska marknaden. Översättare är Stefan Lindgren, som utgått från den ryska översättningen.
Romanen utspelar sig i Centralasien i en nyfödd republik där, precis som i fabeln, en kobra antar mänsklig gestalt och tar sig till maktens korridorer där den försöker finna orsaken till människornas bekymmer i en förvirrad postsovjetisk tid. Snart befinner sig kobran vid självaste Herr kamrat presidentens sida där han bland annat får lära sig att en tyrann inte bara kan kontrollera individer utan också hela den storslagna naturen, ja till och med tidens gång.
- När jag började skriva romanen tyckte jag själv att jag överdrev, men nu kan jag bara konstatera att verkligheten tyvärr överträffat dikten, säger Ak Welsapar som ser mycket dystert på utvecklingen i hemlandet.
Bort från demokratin
Sedan diktatorn Nijazov avled under mystiska omständigheter 2006 har landet inte demokratiserats nämnvärt och Ak Welsapars böcker är fortfarande förbjudna. Att återvända är inte att tänka på.
- Det som händer i Centralasien sker tyvärr i många av de forna sovjetiska länderna, inte minst i Ryssland. Där återgår man ju också till det gamla, makten växlas ju numera mellan Putin och Medvedev, överallt sitter Herr kamrater presidenter och styr. Många av de femton republiker som en gång ingick i Sovjetunionen har rört sig bort från Europa och bort från demokratin. I länder som Turkmenistan och Uzbekistan leder utvecklingen tillbaka till medeltiden, vilket känns väldigt dystert. I Turkmenistan badar regimen i guldpengar från gasfyndigheterna, men de har inget folkligt stöd, säger Ak Welsapar.
Som exilförfattare sörjer han sitt hemland, sitt språk och sina nära och kära. Men samtidigt har flykten till Sverige också öppnat dörrar.
- I Sovjetunionen var tillgången till litteratur begränsad, bara böcker som godkänts av regimen tilläts och i Turkmenistan blev det ännu värre. Efter flykten har jag plötsligt tillgång till hela världslitteraturen, det är viktigt, säger Ak Welsapar som sedan 1999 bor tillsammans med sin familj i Enköping.
Ännu en av hans romaner ligger för översättning hos Tranan och efter så många år i Sverige har han också börjat skriva utifrån den positionen. Ändå är drivkraften för honom fortfarande väldigt tydlig.
- Det fanns en period då diktatorn Nijazov försökte få mig att stödja honom. Han sade bland annat att jag skulle komma att försvinna som författare om jag gick emot honom. Under de tunga åren har jag tänkt på hans ord, på att inte låta honom få rätt. Nu vet jag att han hade fel.