Orden går i barndom

Kärnfamiljen: ful glosa inom moderniteten. Inte helt utan anledning. Den historiska kärnfamiljen har inte sällan varit en alstringsgrop ur vilken mycken samhällslögn och stumt patriarkalt våld kommit ur. Det behöver knappast vara så längre. Jag instämmer med Torbjörn Säfve som i sin fjolårsbok Dagbok om mörker och ljus skriver: "Ur ett politiskt perspektiv är givetvis den medvetna kärnfamiljen det bästa motståndsnäste man kan tänka sig mot råkapitalismens fragmentariseringar och splittringskampanjer." Kärnfamiljen av idag har en radikal, oprövad potential. Den är dessutom inte normerande på samma sätt som förut. Att döpa en diktsamling till Kärnfamiljen indikerar däremot ironi och drift. Och visst rymmer Elisabeth Hjorths debutbok sådant också, men den är påfallande varm i tonen. Vänlig kanske man skulle kunna säga, om det inte hade låtit förklenande. Bilder ur en småbarnsvardag med vabbande och Barbapapa och Lidlkassar träder fram, men även den större världens tunga skugga gör sig påmind:
"Armarna. Israels arm och Hizbollahs arm. Ettåringens arm / och armen mellan oss. Så långt det går, en enda evig."

Hjorth etablerar en intressant spänning däremellan, vilket hon gärna hade fått utveckla. Hennes dikt må vara ofärdig, men hellre det än kommen till ro och stelnad. Ibland tänker jag på poeter som Aase Berg (särskilt hennes Uppland) och Eva-Stina Byggmästar. Ett prövande och tvivlande, där orden tycks ha gått i barndom. Som det kan låta hos Hjorth: "Pussjobba i dörren, en rit / rita / slingor i snurr, små bon / kan det vara / vad som helst".
Den som har tålamod med den sortens poetiska grundforskning blir också belönad.