Opposition utan förtvivlan

Jag tycker mig uppfatta en annorlunda ton i Torbjörn Säfves nya bok, Dagbok om mörker och ljus. En litet mörkare, mer melankolisk och gnagande sådan. Det goda humöret känns igen, vurmen för erotiken och bildningen, radikaliteten - men det är uppblandat med åldrandets framryckande, och framför allt med maktens tryck mot den enskilde, de långa skuggorna från miljöförstöringen och de globala krigen.
Hur långt är det möjligt att engagera sig och gå i opposition utan att börja förtvivla? Det är det implicita temat i denna dagbok, en skildring av ett år i det innersta av Närke, där idyllen, som alla idyller, är en frånsida av rent helvetiska miljöer.
Säfve nås av nyhetsrapporterna: "kriget mot terrorismen", ockupationen av Irak och Afghanistan, den stötande ansamlingen av makt och rikedom hos ett fåtal, hur den svenska staten vill avlyssna sina egna medborgare, de stigande självmordstalen bland unga, kulturens kommersialisering. Och så vidare. Bokens titel är en bra varudeklaration.
Som han skriver: "Tillvaron i ?smått? som ?stort? bjuder på mörker i överflöd. Det ljus som man eftersträvar får man alstra själv och tillsammans med dem man älskar." Och lyckligtvis balanseras mörkergrävandet med just ett rikt ljusalstrande. De lantliga miljöerna beskrivs med värme, och får en stadsbo att fundera ett slag kring sina hemkvarter. Trädgårdsskötseln tycks för Säfve vara ett komplement till sysslandet med böcker, samma tuktande och beredande - frön, kunskaper, kommande växtlighet, gammal växtlighet som måste beskäras.
Dagboksformen, som genre, är full av blindskär. Något ställs fram, men inte jaget, utan jaget som skriver dagbok, som presenterar sina intryck i en specifik kontext. Hur man än vrider och vänder sig är dagboksskrivaren alltid en persona, spelande en roll, även om denna roll ligger aldrig så nära den skrivandes innersta.
Den tryckta dagboken är inte någon dagbok i egentlig mening. Det visste polacken Gombrowicz, vars utsökta Dagboken (som kom ut på svenska i en 900-sidig pocketutgåva häromåret) i grund och botten är ett utforskande av denna persona, som nog är liktydig med författarrollen som sådan, bara än mer blottad. Säfve går in i Gombrowiczs stora verk, och finner i vissa frågor en frände, medan annat får honom att rygga tillbaka. Det uppstår en intressant friktion dem emellan, som går stick i stäv mot det förhållande Säfve ofta haft till sina romanfigurer: en Majakovskij, en Goya, en Ivan Aguéli. Där har identifikationen varit viktig. Gombrowicz är nog, när allt kommer omkring, svår att locka igenkänning ur.
Han är ett aristokratiskt underbarn, hånfullt ironisk och mästrande. Säfve kommer från ett annat håll, där lärdomen tar vägen över det mer sinnliga och generositeten nog också är större. Men visst kan Säfve vara ordentligt giftig också. Så till exempel när han om en känd ledarskribent skriver att hon har "ett utseende som påminner om en gammal nazistisk koncentrationslägerföreståndarinna", eller beskriver den "etiska analfabetismen" som råder i Vita huset och Rosenbad som en "cerebral kallbrand".
Kängor till vänster och höger. Allt är inte supernyanserat, och ska inte heller vara det. Charmen hos en sådan här litet osovrad bredvidbok ligger i det ruffiga och imperfekta. Jag tänker mig att Säfve även hade kunnat vara en utmärkt bloggare, portionerande ut sina sentenser under en längre tidsrymd. Det är fint att se att han vägrar låta sig stelopereras.