Öppet brev till dig, Ron

Sorry, Ron. Din nya skiva är inte grymt bra. Lyssningsbar, men inte fantastisk. Du har valt att köra på en storbandsaktig stil, souligt men utan att använda bluesrösten. Jag vill hellre lyssna när du är mer poppig. Whereabouts är din bästa skiva. Varför gick du med på att intervjuas av svenska artisten Tingsek i Svenska Dagbladets intervjuserie där kändisar snackar med andra kändisar? Ni två har väl inget gemensamt? Eller var du bara ovetande om hela arrangemanget? Ni pratade om att det kändes som att musiken ibland kom från ovan. Som att det ibland känns som att ni bara är ett redskap. Säg inte så igen. Kanske lät det bättre när du sa det på engelska, men på svenska låter det fel. Vi är inte så stora i orden här. Du ville inte göra några hits på den här skivan, kanske blir det så när man matar ur sig material. Kanske var det din svenska producent Martin Terefe som övertalade dig. Den plockiga Dire straits-gitarren på Poor helpless dreams är fin, men det är dina melankoliska texter jag tycker mest om. Jag kommer ihåg när du svarade på mitt beundrarbrev. På Hard time närmar du dig något bra, inkluderat de torra Otis Redding-trummorna och souliga trumpeterna. Ditt långt ifrån självsäkra piano på Dawn Anna är vackert. Men stråkarna hade jag klarat mig utan. Vi hörs snart igen. Vänliga hälsningar

Öppet brev till dig, Ron

Kurirens Nina Svanberg har skrivit ett öppet brev till Ron Sexsmith där hon förklarar att han gjort bättre skivor förr. Nya plattan får ändå tre av fem kurirhästar i betyg.