Deltagande konstnärer är Tomas Colbengtsson, Grethe Irene Einarsen, Camilla Figenschou, Hanne Grieg Hermansen, Dan Lestander, Trygve Luktvasslimo, Camille Norment, Ina Otzko, Sonja Siltala, Björn Tore Stavang.
Utställningstiteln vill, som det sägs i den välproducerade katalogen som medföljer utställningen, spegla något av den nordliga identiteten men samtidigt avliva en del myter om det nordliga.
Reflex, skriver man, kan leda tankarna till såväl optiska fenomen och nordliga ljusförhållanden som psykologisk eftertanke och filosofisk reflektion. Å andra sidan, tänker jag, kan titeln även leda tankarna till illusionsnummer, bländverk och en defensiv anpassning av den nordliga självbilden så att man hoppas att den duger i förhållande till omvärlden. Det vill säga att man tittar sig omkring i världen och gör något som liknar det man sett. Sådana reflekterande exempel finns.
Konst skapad av konst, som exempel kan nämnas Björn Tore Stavang vilken i sina två väl utförda målningar Navigation I och II, i motivval och teknik starkt påminner om den amerikanske superrealisten Rickard Estes. Hur ett samband kan uppstå mellan amerikanska gatuskyltar och nordlig identitet undandrar sig dock min fattningsförmåga. Ett annat exempel är Ina Otzko som så knyter an till 1920-1930-tals fotografier tagna av Man Ray eller Alfred Stieglitz.
Även Hanne Grieg Hermansen knyter an till den superrealistiska praktiken i sina subtila överföringar av svartvita foton till blyertsteckningar. Likt en Chuck Close, som under det sena 1960- och tidiga 70-talet slaviskt höll sig till den svartvita fotoförlagan med perspektivförskjutningar och oskärpa i bilddjupet, redovisar Hanne Grieg Hermansen kompetent och samvetsgrant, till synes utan att lägga till eller dra ifrån, fotoförlagornas hela innehåll. Det är med Hermansens bilder som med Closes när formaten kraftigt överdrivs så händer det något i uttrycket. Bildserien Super 8 med förstoringar av filmrutor som fastnat i en projektor och bränts lämnar ett anslående intryck.
Reflextemat har annars tolkats rätt öppet. Tomas Colbengtson har nyttjat återskenet i glasets förföriska karaktär i sina vackra graalglas Sejt II och Lavvu II. Camille Norment har gjort en spegel av något slags polariserande glas där spegeleffekten suddas ut när man står i rät vinkel mot glasytan. Grete Irene Einarsen har utgått från profilbilderna av sina vänner på facebook och skapat en idérik och välgjord installation som sätter ljuset på hur vi vill reflekteras i sociala medier. Dan Lestander visar förutom sin skulptur av blänkande aluminiumvajer, en video med en naken dam som flyter i en isvak. Videon är förstärkt med en uppläst och förbipasserande text av Mattias Alkberg, det hade annars blivit rätt tomt utan den. Utställningen innehåller för övrigt påfallande mycket pretentiöst fotografi som lämnar mig tämligen oberörd.
Det som berör mig mest i hela denna utställning är Camilla Figenschous film Å åpne å se. Det är en film som på ett försåtligt och förledande sätt skrapar hål i idyll- och förnuftsfernissan och blottlägger det dionysiska inom människan. En kvinna med en grupp barn åker en solig dag till en enslig strand där det ligger en död tumlare. Nyfiket börjar barnen undersöka djuret. En pojke har en fickkniv med vilket man öppnar djuret bara för att kolla hur det ser ut inuti. Det som börjar som ett studium övergår i en primitiv otyglad extatisk blodsorgie. Det döda djuret skändas i ett allas krig mot alla med djurets kroppsdelar och organ. Fullständigt nedsmetade med blod och träck besinnar man sig skamset efterhand, medvetna om att man dragits med i något otillbörligt och okontrollerbart.
Det är väl filmat och väl berättat och ger verkligen på ett påtagligt sätt utrymme för den allmänmänskliga psykologiska eftertanken och filosofiska reflektionen vilket ju var en av ambitionerna med den här utställningen.