Piteå Kammaropera och MusikTeaterVerket hör båda till det senaste decenniets flitigare förnyare av operakonsten i landet, och när de nu samarbetar i Råttfångaren, en musikdramatisk triptyk med utgångspunkt i sagan om Råttfångaren i Hameln, gör de rent hus med all svulstig operakonvention på ett synnerligen läckert och tankeväckande vis.
I föreställningens första akt anknyts till sagan om råttfångaren genom att en trio bestående av violin, cello och piano - likt en stumfilmsensemble från anno dazumal - spelar Arnold Schönbergs Verklärte nacht medan historien berättas genom projicerade textrutor på stumfilmsvis. Ett fantasifullt pedagogiskt grepp och snyggt utfört, även om det inte skadat med några illustrationer.
Ett kort nyskrivet elektroakustiskt stycke, STAR av Tony Blomdahl, får bilda bro mellan första och tredje akten, då det rymmer ekon från såväl Schönbergs stycke som det vi sedan ska få avnjuta, George Benjamins Into the little hill från 2006 med libretto av Martin Crimp. Verket följer den traditionella myten men ger oroande referenser till vår egen tid - sagans borgmästare är här en minister, vars dotter ställer knepiga frågor om varför råttorna måste utrotas.
Musikaliskt är det hela en njutning från början till slut, en orgie i kreativ subtilitet och fascinerande reducering. De två sångerskorna/skådespelerskorna, mezzosopranen Monica Danielson och sopranen Lisa Gustafsson, gestaltar på ett ypperligt sätt samtliga roller och George Benjamins musik, skapad med flera i sammanhanget udda instrument - bassetthorn, basflöjt, cimbalon (hackbräde), banjo, kontrabasklarinett med mera - känns oerhört klangrik och levande - tassande,hasande, liksom transparent, stundtals kantig och snabbt avhuggen, och med pizzicatoknäpp och banjoplink snabba som råttors steg.
Framhävas bör även Sofie Persviks scenografi - en kulle täckt med och omgiven av färgglada barnkläder (för tankarna till förintelsens klädberg) och en bur med en liten råtta, djupt olycksbådande i sin banala gullighet , liksom Svante Grogarns ljusdesign och det effektiva utnyttjandet av en projicering av ordet EXTERMINATION som långsamt växer sig större och större, tills det slutligen försvinner ur bild, en symbol för förnekandet och bortförklarandet av förintelsens realitet. Briljant.
Att förnya operakonsten är onekligen en utmaning, få konstnärliga uttryck kan tyckas så tyngda av tradition och förväntningar. Råttfångaren visar att det går, och man lämnar Acusticum uppfylld, road - och inte så litet oroad.