Det Fjellström och librettisten Daniel Pedersen skapat och Piteå Kammaropera under regissören Patrik Sörlings ledning gestaltar är ett mäktigt audiovisuellt verk där sång och skådespel synkroniseras med skeendet på en filmduk och operaensemblen Norrbotten NEO interagerar med en förinspelad version av sig själv. Ur dessa möten utvinns nya poetiska kvaliteter och nya sätt att gestalta en komplex historia, vars grundfråga är vilka uppoffringar man kan göra för att vinna kärlek i en värld där människan blivit sin egen herre men hoppet gått förlorat och där statens sista utväg blir att konstruera sin egen Messias.
I denna apokalyptiska framtidsvärld - som genom en retrofuturistisk tidsvurpa modellerats efter ditona i 20-talets tyska filmexpressionism - lever Boris, kanske den sista verkliga människan i en tid när vår art framstår som otillräcklig ställd mot de maskiner mänskligheten tillber. Förtvivlat söker han bli sedd och älskad av Gabrielle, stjärnan på den dekadenta nattklubb - med det passande namnet Deus ex machina - där människa och maskin förenas i kärlekslös lust i en mekanisk balett, ackompanjerad av domedagens basuner.
Som titeln antyder finns här både en kristusgestalt och ett Frankensteins monster. Boris blir den osedda som av föreställningens doktor Frankenstein, den statsanställde ingenjören Kchachaturian, låter sig omstöpas av längtan efter kärlek. Han offrar sig i det tysta medan statens officiella Messias träder fram, en gudsrobot som med iskall metallstämma levererar sina frälsningsdekret till massorna.
En annan viktig gestalt är Narcissus, som tillsammans med Yvette förestår Deus ex machina. Närvaron av denna självbespeglingens gud blir en påminnelse om den myriad av mer eller mindre bisarra speglar den moderna tekniker erbjuder för såväl vårt yttre som inre anlete.
Man kan onekligen namndroppa sig blå i jakten på influenser från Lynch, Leger, Svankmajer, Kafka och andra skymningsvärldens mästare som kumpanerna Fjellström och Pedersen med uppenbar förtjusning frossat i, och även om jag själv kan uppleva det som i föreställningen känns skymningsdrömskt och svårtillgängligt som eggande och som utryck för poetisk frihet får jag väl erkänna att jag nog skulle behöva bevittna några fler föreställningar för att närmare sätta mig in i de många snirkligheterna i Daniel Pedersens litterärt avancerade libretto. Eller de många detaljerna i Fjellströms visuellt anslående filmkonst för den delen.
Människa/maskin-temat avspeglas i Fjellströms fängslande musik , som jag frestas benämna post-klassisk, där mörka industriklanger och elektroniskt knaster möter ett subtilt och högeligen romantiskt tonspråk. Med all respekt avstår jag från närmare bedömning av de genomgående lysande sång-och- skådespelarinsatserna då de liksom mycket annat känns underordnade den audiovisuella helheten, är delar i samma mänskliga maskineri om man så vill.
– Det här var ta mej fan den bästa opera jag sett, utbrister en vän efteråt. Och fastän mitt professionella jag kan värja sig mot så stora ord är en annan del av mig grymt frestad att hålla med. En synnerligen läcker skapelse är den i alla fall, tajmad och klar in i minsta detalj och ännu en skjuts framåt för alltid lika innovationsbenägna Piteå Kammaropera.