Ooriginell 3D-shooter i krigsmiljö

Historien i Wolfenstein är enkel. Agent Blazkowicz ska se till att nassarna inte lyckas ta kontrollen över mystiska artefakter (världsherravälde, och hela den där grejen, ni vet). Det är bra att inte krångla till ett Wolfenstein-spel med story. Den linjära storyn som trots allt finns kan bli lite frustrerande. Man träffar en person som säger att man ska gå någonstans, och sedan fortsätter det sådär i en halv evighet. Helst vill jag bara blåsa grejer i luften. Det paranormala inslaget i spelet är först och främst ett annat spelläge som aktiveras med en mystisk amulett (Veil Sight). Den ger tillgång till en annan dimension. När man aktiverar amuletten får rummet ett nytt utseende, nya gångar och andra fiender blir synliga. Kul som idé, men genomförandet är halvdant. Singelkampanjen tar slut efter ungefär sex eller sju timmar. Jag nöter gärna Wolfenstein i TDM-läge på Xbox Live. Men det är synd att kontrollen inte är lika självklart pricksäker som den i exempelvis Halo 3. Det är också synd att inspirationen inte räckte till multispelarläget. Det ser ut som vilket 3D-krigsspel som helst. På minuskontot hamnar också antalet spelare som kan lira multiplayer samtidigt (tolv och inte 16).

Ooriginell 3D-shooter i krigsmiljö

Wolfenstein 3D var det första spelet som jag köpte till PC. Det känns högtidligt att än en gång styra agenten BJ Blazkowicz för att ha ihjäl diverse übernazister. Timingen är perfekt då Tarantinos nazislaktarfilm Inglourious Basterds har premiär samtidigt.