Onödigt snickrande med 3D-såg

Gissningvis är det inte så många i en biografsalong som skulle räcka upp handen alltför ivrigt. Den sjunde Saw-filmen bjuder på det och lite till. Och har man sett de tidigare filmerna i serien vet man ungefär vad man får. Jag tyckte att den första rullen var tillräckligt genomtänkt och välspelad för att hålla mitt intresse uppe. Saw blev ett populärkulturellt fenomen som nu mjölkats i hela sju filmer och har därmed blivit en av de mest inkomstbringande skräckfilmsserierna någonsin. Biobiljetterna till 3D-filmer kostar ungefär 30 kronor mer. Med tanke på att man sällan märker av 3D-effekterna i denna skräckis känns biljetten definitivt inte värd priset (vid ett par tillfällen flyger benknotor och blod mot åskådaren). Beundrare av Saw-serien kan lika gärna se rullen i 2D när den kommer ut på dvd. Blod och äckel klarar jag av. I vissa skräckfilmer används dessutom blod och våld på ett mästerligt sätt. Det stora problemet med Saw 3D är en handling som känns alltför krystad. Den mordiska Jigsaw dog redan i Saw III och nu är det hans bleka efterföljare som gillrar fällor som skurken tänkt ut under sin livstid. Bara en sån sak. Oftast är det dessa mekaniska fällor som har huvudrollen i stället för rollfigurerna. Man kan inte investera sina känslor i karaktärer som är lika platta som filmaffischen. Tur att postern meddelar att detta är "the final chapter". Regissör Kevin Greuterts kontrakt med bolaget Lionsgate tvingade honom att göra Saw 3D. Stackare. Han har straffats nog för det här skräpet.

Onödigt snickrande med 3D-såg

Är du sugen på att se hur den mänskliga anatomin ser ut när man avlägsnar kindben, käkben, okben i 3D?