Ondskan har ett ansikte. Han luktar illa, har stor näsa, är ful och äter barn. I sin nya roman reder Umberto Eco ut hatets och rasismens mekanismer.
Frimurare, jesuiter, tempelriddare, katoliker, judar, militärer, agenter, kontraspioner, terrorister ... Umberto Ecos roman Begravningsplatsen i Prag myllrar av människor, adresser, miljöbeskrivningar, litterära referenser och politiska skeenden. Varje detalj är sann, bara berättarjaget är påhittat, sammansatt av flera personer. Italienaren Simone Simonini är kontraspion och förfalskare i Paris under 1800-talets andra hälft. Som barn matas han med antisemitiska idéer och som vuxen är hatet hans enda drivkraft, det som rättfärdigar mord, lögner och förräderi.
- Eftersom det är antisemitiska idéer jag skriver om gjorde jag mitt bästa för att Simonini skulle bli så motbjudande som möjligt. Jag var tvungen att göra honom till en person som hatar alla. När jag var klar med boken fick min fru läsa den och det första hon sade var "nu förstår jag varför du har varit så otrevlig det senaste året", berättar Umberto Eco när han är på besök i Stockholm.
Avslöjad förfalskning
Begravningsplatsen i Prag är Umberto Ecos stora uppgörelse med antisemitismens rötter. Titeln anspelar på vad så småningom kallas Sion vises protokoll, ett fabricerat dokument som beskriver judarnas sammansvärjning för att ta över världen, ett påhittat möte mellan Europas rabbiner på den mosaiska begravningsplatsen i Prag. Redan 1921 avslöjades protokollet som en förfalskning, men det hindrade inte Hitler från att använda sig av det och kopior av dokumentet säljs än i dag. Umberto Eco visar i sin roman protokollets ursprung, ett slags kulturell återvinning av texter som färdats genom historien.
- Jag lockades av hur en förfalskning kan kokas ihop, hur den sätts samman av beskrivningar av fienden från hela historien.
I alla tider har människan använt samma byggstenar för att beskriva fienden. Klichéerna som beskrev judarna användes långt tidigare om kättare och i dag om muslimer, menar Eco.
- Man sade att medeltidens kättare åt sina barn, precis som man senare sade om judar och om kommunister.
Är romanen ett politiskt ställningstagande från din sida?
- Oundvikligen. I alla tider har dokument förfalskats för att styra historien åt ett visst håll. CIA tog fram bevis för att Saddam Hussein producerade kärnvapen - uppenbarligen falska bevis, men ändå tillräckligt för att starta ett krig.
Huvudpersonen Simonini har ett minst sagt problematiskt förhållande till kvinnor och sexualitet, enligt Eco ett vanligt tillkortakommande bland politiska brottslingar. Mat, å andra sidan, är en sann passion.
- Jag lade in alla dessa extravaganta matbeskrivningar för att äckla läsaren, hans omåttliga frosseri är helt klart ett substitut för sex. Men tvärtom har matintresserade läsare lockats av recepten och måltiderna från det finaste franska köket. För mig är det bara ord.
Höga krav på läsaren
Beskrivningarna av 1800-talets Paris är underbara att läsa med bilder av smutsiga gränder och nybyggda avenyer där det moderna Europa tar form. Men Umberto Eco ställer höga krav på sina läsare. Med personbeskrivningarna och dialogerna följer så många historiska fakta att de lätt kommer i vägen för själva berättelsen. När han får frågan om varför fakta är så viktiga för honom förstår han inte riktigt, utan ber i stället att få ta en titt på den svenska upplagan:
- Se här, ett fel som inte korrigerats. En gata som inte hade något namn på min 1800-talskarta, jag antog att den hade samma namn som i dag. Men en översättare påpekade att den fick det namnet först 1870.
- Det är nog inte realistiskt att göra så mycket research som jag gör. Jag vill så gärna rekonstruera allt som det är, jag vill bygga en värld som jag kan kliva in i när jag skriver.