Ondskan

När jag ser ? och onekligen även grips och mentalt slits med av ? den filmatisering av Jan Guillous starkt självbiografiska roman Ondskan som Mikael Håfström har gjort, så kommer jag att tänka på något som jag nog har förträngt och inte har ägnat en tanke åt på säkert 30?35 år. Minnet av en fullblodspennalist från min barndom. En några år äldre son i en strikt tjänstemannafamilj. Ett veritabelt svin som så gott han förmådde (och det är bara en med möda tillkämpad anständighet som förhindrar mig från att skriva ut hans fullständiga namn; jag vet i och för sig inte om han fortfarande lever och jag struntar fullständigt i hur det än förhåller sig) gjorde livet till ett helvete ? inte alls bara för mig utan även för en hel del andra pojkar som var yngre än han. Det här specifika svinet var inte alls någon muskelstark person. I stället omgav han sig med villiga vapendragare, som skyddade honom när han själv gick till angrepp. Han hotade, slog, skar med kniv, spottade, knäade, smädade. Han var en klassisk översittare och, som sagt var, en lismande inställsam typ också. Honom kommer jag alltså osökt och oundvikligen att tänka på, när jag ser den överklassgosse som heter Stiernhielm (virtuost spelad av Gustaf Skarsgård; pappa Stellan kan vara hur stolt som helst) gå till attack mot det Guillous alter ego som heter Erik Ponti, här i Ondskan, och förnedra och kränka honom på alla upptänkliga sätt. Förmodligen får man väl förstå att även denne Stiernhielm tidigare i livet har drabbats av översitteri och pennalism. Och att han nu själv ägnar sig åt den mekanik som heter att ge igen. Just detta förklaras lite dåligt i Ondskan. Om nu inte Guillou menar att det är överklassens privilegium att slå? Dock var nog säkert också den verklighet som unge Guillou upplevde som obstinat elev på internatskolan Solbacka (i filmen kallad för Stjärnsberg) förmodligen ännu värre än vad han förmådde skildra den i romanen Ondskan. Eller vad Mikael Håfström har fått fram i sin av sent 1950-tal så tydligt doftande film. Ondskan är i alla fall det allra bästa som Guillou har skrivit. Jag struntar i alla Hamilton och Arn-romaner ? This Is It. Här kommer man inte undan det påträngande anslaget, den adrenalinframkallande intensiteten och hela den struktur av maktfullkomlighet som den unkna internatskoleandan byggde på. Andreas Wilson (som är värd en Guldbagge; åtminstone i någon sorts nykomlingskategori) är ett fynd som Erik Ponti. När han vid ett tillfälle slår tillbaka mot två av sina plågoandar (bland dem den alltid lika infernaliske Jesper Salén) så kan jag inte känna annat än samma rusiga glädje som jag kände när jag såg Mississippi brinner, där sheriffen Gene Hackman till sist slog ner den rasistiske kollega som spelades av Brad Dourif. Om jag då gör mig till en förespråkare för att vissa situationer bara kan lösas med våld ? så får det väl i så fall bli så. Den vuxne Jan Guillou fick till sist sin revansch genom att som reporter på FIB-Aktuellt exponera Solbacka, i en artikel som ledde till att skolans statsanslag drog in och den tvingades att stänga. Och Mikael Håfströms film, som trots vissa ofullgångna kantigheter ändå är en tjurig triumf, lever högt på sin atmosfär, sina offervilliga unga skådespelare (samt färgstarka biroller från Kjell Bergqvist som elegant advokat, Johan Rabaeus som piskande styvfar och Mats Bergman som nazistiskt tunnläppad lärare) och på Peter Mokrosinskis suveräna foto. Många åskådare, framför allt unga sådana, kommer att identifiera sig med Andreas Wilson och sitta med knutna nävar i biosalongen när Ondskan visas. För mig väckte den minnet av ett pennalistsvin, som jag hoppas att det gick väldigt illa för i livet, till liv igen. Jag tror att det är den typen av film som, bland annat, kan sätta fart på den sortens reaktioner. På gott. Eller ont. 5 hästar av 5 möjliga