Daniel Paul Schreber (1842-1911) var en framstående tysk jurist, under en tid ordförande för högsta domstolen i Sachsen, men är för eftervärlden mest känd som ett egenartat psykologiskt fall. Under tre perioder av sitt liv, sammanlagt under fjorton års tid, var han inskriven på olika slutna psykiatriska anstalter, där han vårdades för paranoia och allvarliga psykoser. 1903 utgav han en liten skrift, Denkwürdigkeiten eines Nervenkranken, där han dels redogör för sina vistelser på nervanstalterna, dels i detalj beskriver sina storslagna, närmast apokalyptiska visioner (eller vanföreställningar). Schreber uttrycker sig där lärt och sofistikerat, samtidigt som det han berättar om naturligtvis avviker från det mesta. Hans fall och skrift rönte oväntad uppmärksamhet och är omskrivna av såväl Freud och Jung som Elias Canetti och andra.
Utifrån denne mans öde har Fabian Kastner skrivit en fritt hållen roman (vilken dock inte är dokumentär utan bör betraktas som en fiktion, enligt författarens avslutande kommentar), som inte räds att närma sig sin huvudpersons tankar, också när de är förvridna, svarta och motbjudande. Strävan tycks vara att språkligt gå upp i Schrebers maniska och gränslösa vara, och den enda egentliga distansen till detta kommer till uttryck i de fåtaliga inklippen från journalerna, där patientens tillstånd beskrivs med sakliga och ibland milt förundrade anmärkningar. Framför allt ligger fokus i romanen på Schrebers metafysiska spekulationer, hans envetna kamp med skapelsen och med Guds roll i det stora hela:
"Tro mig, jag vet. Mina nerver är Guds nerver, jag är intrasslad i Gud. Jag säger inte det för att göra mig intressant, spela mystisk och oåtkomlig, utan för att ni annars bara skulle tro att jag ljuger och hittar på. Och ändå tror ni mig inte, jag vet det, ni behöver inte säga det till mig. Ni häpnar, skrattar, kiknar, baxnar, tar er för pannan och slår er för knäna. Vilken stolle, ropar ni, han tror att han är Gud!"
Här finns, som sig bör, också mänskliga manifestationer av ondskans utsända makter, i form av överläkare Rotter, doktor Z, med flera, som konspirerar och ständigt lurar i faggorna. Jaget tror sig i perioder långsamt förvandlas till kvinna; strålar av okänt kosmiskt ursprung ställer till med djävulskap både dag och natt; de långtgående excesserna innefattar grav sömnlöshet, vrålande, avmagring och, inte oväntat, en stor upptagenhet av den egna avföringen.
Kastner skriver med en vacker och nyanserad prosa, hans roman välver sig smidigt runt sitt ämne, men det är under läsningens gång svårt att inte fundera på hur man går i land med företaget att trovärdigt skildra en psykiskt sjuk människas värld, särskilt inifrån henne själv.
Går det alls? Hamnar man inte oundvikligt i den mer eller mindre friskes förutfattade meningar och fördomar?
Kastners "dåre" skrivs förvisso fram med ömhet och viss humor men också med något för många stereotyper för att porträttet ska kännas riktigt levande. Den sinnessjuke kastar skit omkring sig och gastar nonsensfraser mot solen, därmed också bekräftande de utomståendes normalitet utifrån vilken han ringas in och i förlängningen blir till litteratur. Sant upplyftande vore det enkla konstaterandet att den sinnessjukes liv i mycket faktiskt påminner om den icke-sjukes.