Omständligt romanbygge med viss charm

Luc Persijn, en vanligtvis nöjd man, är rasande över en förtidspensionering som chaufför på spårvagnen i kuststaden Odense. Hustrun Héléne parerar utbrotten. När hon inte arbetar som grundskolelärare, extraknäcker hon för EU i Bryssel. Parets son dog vid sex års ålder och Helene kan inte sluta sörja även om olyckan ligger ett par decennier bakåt i tiden. Hon besöker regelbundet hans grav och vidmakthåller ritualen att tvätta det gosedjur, en råtta, som ligger bredvid stenen. Luc har släppt taget om sin sorg men stöttar lojalt sin hustru.
I Eva Mattssons nya roman, Ostende, en släkthistoria dominerar de färgstarka kvinnorna och Ostende, den belgiska hamnstaden, en gång en fashionabel stad känd för sina kasinon, många hotell och tvåspråkighet.
Men nu är staden sliten och de strikta klasskillnaderna från en tidigare epok har luckrats upp. Lucs mamma, antikhandlerskan Alice utgör dock en relikt. En gång parant och välvillig sitter hon nu i sitt hus, betjänad av den gamla tjänsteanden Babette. Hon äter sig allt fetare och har namn om sig att vara en osmidig sanningssägare.
Luc och Helene har också en dotter - den självupptagna och snorkiga Yvonne - som arbetar i ett glassigt pr-företag.
Här finns också en karltokig syster till Helene, kolossen kallad på grund av sin fetma, och så Babette, trotjänarinna på La Malle, Lucs barndomshem.
Till detta La Malle kommer varje sommar mer eller mindre besvärliga skandinaver för inkvartering och fortbildning i EU-kunskap. De blir tilldelade vindsrummen och äter Babettes fantastiska mat i matsalen. Det här året är de dock flitiga i överkant och informerar pressen om att Babette aldrig fått ut någon lön under de år hon tjänade antikhandlerskan och dennes framlidne make. En smärre skandal livar upp staden. Babette själv är lyckligt ovetande om uppståndelsens karaktär, men nöjd över uppmärksamheten.
I romanen görs tillbakablickar till tiden när Luc var barn och modern lät gömma judar i hemmet, till Babette som barn till Helene och den såriga relationen med Yvonne ända från starten, till den karltokiga systern som blir sol- och vårad och är så olik Helene, fram till livet i staden idag med alla olika gestalter som kommer i familjens väg. Det är småtrevligt och lite charmigt kaotiskt. Men det tar också tid att tränga in i romanen, lite för lång tid, och det måste skyllas på det omständliga romanbyggandet. Mattsson svävar länge ut och kommer till skott först efter en lång transportsträcka. När pulsen väl känns är romanen snart slut och då infinner sig besvikelsen över att den är det.
Den yttre miljön, den flamländska slitna staden, dimstråken från havet, de överdådiga lukulliska maträtterna - som alla släktens medlemmar serverar sig själva - skildras med stor språklig fantasi och riktigt intressant blir det när Mattsson porträtterar den milda och antikverade Babette, som skrider fram i det vindpinade stenhuset som en figur Picasso kunnat skulptera. Här är Mattsson som bäst.
I slutet av romanen får vi informationen att flamländska, fram till mitten av 1900-talet talades av arbetarna som första och enda språk, medan lärarna, läkarna och bankfolket uttryckte sig på enbart franska. Det lilla efterordet hade gärna fått stå som förord. Det hade underlättat för den oinvigde att snabbare förstå både betydelsen och konsekvenserna av det språk som de olika gestalterna väljer att tala i romanen, särskilt eftersom det i vissa kretsar (skriver Mattsson) i dag är olämpligt att yttra sig på franska, det gamla förtryckar - och överklasspråket.