Omskakande och hjärtskärande

Nu tittar han ut över Bangkok. Då och då andas han in lite av sitt personliga syre. Hans liv ska förändras, men varken han eller vi vet hur. Leo är ung, snygg, rik och hyllad. Han är också naiv och djupt skuldmedveten inför sina egna privilegier. Han undrar vart han är på väg härnäst. Han är, förmodligen, Lukas Moodysson. Med Moodyssons Mammut talar vi om den mest förhandsälskade svenska film som kommit ut de senaste tio åren, en film med två riktigt tunga internationella namn - Bernal och Michelle Williams - och en budget på 70 miljoner. Om trycket någonsin skulle krossa en film är det denna. Mammut handlar om vad som händer när människor börjar se. Eller snarare när de slutar att inte se. Det är en film om små världar i den stora världen, om att försöka göra gott mitt i ondskan och, inte minst, om föräldrars ansvar och föräldrars svek. Är det någonting som Lukas Moodysson bevisar med Mammut så är det att han är en internationell regissör att räkna med. När man ställer Mammut bredvid tidigare svenska engelskspråkiga försök ser det ut precis så en mammut bredvid några försök. Fotot är fantastiskt, sammanfogandet av de olika spelplatserna - New York, Thailand och Filippinerna - sker i stort sett sömlöst. Problemet med det resonemanget är att man hamnar i den värsta mening en kritiker vet, en mening som skickar stötar av förnedring genom armarna för varje bokstav man trycker ner: "Bra för att vara svenskt". Mammut är överlägset det mesta som någonsin passerat Filminstitutet, men mot till exempel Babel (en film som Moodysson borde ha tackat i eftertexterna) bleknar den. Förstås. Med Mammut får man också känslan att Lukas Moodysson i jakt på ett större genomslag för första gången kompromissat med sin egenart. Det finns bara en filmskapare som kan göra Fucking Åmål. Det finns bara fem som kan göra Lilja 4-ever, tio som kan göra Tillsammans och, tack och lov, inte fler än en som kan göra Container. Mammut hade kunnat vara en film av trettio andra regissörer. Filmen lider också av sitt långsamma tempo. Efter en timme vet vi inte mer om rollfigurerna än vi visste efter tio minuter. Men det ska förändras. Mot slutet tar Mammut fart och börjar marschera med all tyngd den är mäktig. Det blir kanske ingen explosion som i Fucking Åmål eller Tillsammans. Men det blir omskakande, hjärtskärande vackert och bara hjärtskärande, och det är sorg och kärlek och mera svek, och allt hänger ihop på en ensam planet i ett stort ingenting eller allting.