Det handlar alltså om utpräglat lyhörd och smakfullt kvalitativ vuxenrock här. Och det bör man faktiskt respektera. Så ... yngre lyssnare: lyssna på något annat!
Främst för att referenspunkterna inte direkt är riktade till dem. Andersson Wij ser tillbaka och drar sig till minnes här: mot decennierna som hette 1980- och 1990-tal (i Sturm und drang) och de lägen som förelåg då när han "var 15 år hade röda jeans svart kajal och mc-jackan på".
Mannen är ju inte direkt lastgammal, men han har kommit till den ålder då man börjar minnas hur det kunde vara tidigare i livet. Rent av - förr. Men han dränker inte mc-jackan i drypande nostalgi. Han bara konstaterar att - så var det då och nu är det i stället så här det är (och det är ju inte så illa det heller, faktiskt).
Om man nu ska ta i och kalla det som Tomas Andersson Wij sysselsätter sig med för "åldrandet" (trots allt lite pretto ändå; han har ju faktiskt en ganska bra bit kvar dit) så tycks han ändå ha ett väldigt värdigt förhållande till tillståndet i fråga.
Och när han tar tag i och verkligen, med den stringente producenten Andreas Mattsson och delar av bandet Tape samt eminenser som Mauro Scocco, Ane Brun och Bo "Kasper" Sundström som medhjälpare, bryter sig in i spår som Då kör vi då, Långa vägen hem, Jag är på väg till dig samt Bläckfisken, Vi går ut i kväll och Ljuset här i rummet så är det - enbart - meningsfulla rapport-depescher och ömsint relevanta undersökningar som det absolut handlar om.
Alltså: synnerligen förträfflig vuxenrock, detta, och tror ni mig inte så besök Kulturens hus i Luleå den kommande fredagskvällen, den 17/2, när Tomas Andersson Wij har turnéstart just där.
Då lär ju bland annat bevisföring, i form av den här plattan, presenteras.
I allra högsta grad relevant.