Omöjlig att slita sig ifrån

Det är inte så ofta man hittar nyöversatt fransk skönlitteratur. För att lyckas ta sig över alla murar in till svenska bokhandlar måste det vara inte bara bra, utan utomordentligt bra. Tålamodets sten är bättre ändå. Författaren heter Atiq Rahimi och kommer från Afghanistan men lever sedan 1984 i Frankrike. Det här är hans första bok han skrivit direkt på franska, och för den belönades han med Goncourtpriset 2008, det allra finaste litterära pris Frankrike har. Romanen börjar som en film, det märks att Rahimi också är filmskapare. En kvinna sitter vid en madrass i ett kalt rum. Det enda som finns är madrassen, ett foto taget många år tidigare av mannen som ligger på madrassen, en kvinna som knäligger intill den sjuke, hennes radband och långa trasiga gardiner med flyttfåglar på framför fönstret. Utanför, på gatan, hörs skottlossning och bomber. Från ett annat rum hörs en flicka gråta. Kvinnan sitter och rabblar Guds, Allahs namn för var gång hon flyttar en pärla på radbandet, för var gång han andas. Det är nittionio pärlor på bandet, hon ska sitta i nittionio dagar och upprepa Guds, Allahs 99 namn. Så har mullan sagt, då ska mannen bli frisk. Detta är dag sexton. 16 dagar av oavbrutet reciterande för den döende. Hon orkar snart inte mer. Långsamt förstår hon att mannen inte kan tala, inte svara emot. Långsamt övergår rabblandet till att bli bekännelser. Först små hemligheter, sedan djärvare, allt eftersom dagarna går. Hon vågar säga det en afghansk kvinna inte kan säga till någon. Hon pratar om deras samliv, sin önskan att bli sexuellt tillfredställd. Det är oerhört - som läsare omöjligt att slita sig ifrån. Sitter där tillsammans med författaren, som en fluga uppkrupen någonstans på den skrovliga stenväggen och får del av det fördolda. Efteråt har jag känslan av att ha sett en långfilm. Kvinnan gör mannen till sin syngé sabour - ett persiskt uttryck för en magisk sten - till vilken man kan anförtro alla sina tunga hemligheter. När stenen hört nog spricker den och befriar berättaren. Läsningen av Tålamodets sten gör att jag förstår behovet av dessa stenar med hela kroppen, inte som efter att ha läst om bokhandlare eller gatuvimmel i burka. Åsa Larssons översättning är ett med berättelsen. Det är tur att det finns förlag som vågar förmedla så kallat "smal litteratur". Vi behöver den sortens berättelser för att inte krympa på insidan.