Sommaren 1874 stod Alexander Graham Bell och skrek in i ett öra. Örat satt dock inte fast på en människa. Det hade skurits ut från en avliden person och satts upp på en ställning. Genom att låta ett strå löpa från trumhinnan till en glasskiva kunde Bell se hur vibrationerna från trumhinnan fortplantades till glaset. Tjolahopp, tjolahej! Kunde lilla trumhinnan klara att skicka vidare en sådan signal, skulle en stor järnskiva säkert kunna vidarebefordra ljud via en kabel, jublade Bell som var omåttligt exalterad. Omgivningen var dock inte lika imponerad. Telegrafen hade nyligen slagit igenom och ingen var intresserad av Bells märkliga ljudförsök. Inte helt oväntat leverade en av hans finansiärer - tillika pappa till hans fästmö - strax därefter beskedet: Om du vill ha min dotter får du lägga av med de där telefonexperimenten. Och här måste man beundra ihärdigheten hos Bell, för två år senare hade han trotsat alla uppmaningar och lyckats uppfinna telefonen. (Med viss hjälp från den italienske uppfinnaren Antonio Meucci, vars ritningar Bell troligtvis stal, ska dock tilläggas.) Hur som helst - allmänheten, inklusive investerare och affärsmän, vägrade fortfarande att låta sig imponeras. Det fanns redan fyra affärsverksamheter som var trådburna: brandalarmet, inbrottslarmet, telegrafen och springpojkarna (som var knutna till telegrafnätet) och få människor kunde se en plats för telefonen, som till en början mest betraktades som en knäpp leksak för forskare. När telefonen väl började att användas, togs den knappt på allvar. Folk kände sig löjliga när de pratade in i en lur och projicerade därför sina olustkänslor på apparaten. Exakt hur det lät när samtiden förlöjligade apparaten kan man läsa i journalisten Herbert N Cassons utmärkta reportage The History of the Telephone som gavs ut 1910, när minnet av telefonens genomslag fortfarande var purfärskt. Efter ett tag började dock belackarna svänga i sina åsikter. Och snart hade inte bara kommunikationen förändrats, utan även människorna själva. Telefonen var en förutsättning för storstadslivets puls och det moderna livets genombrott. Hela stadsrummet påverkades, eftersom avstånden mellan människor krympte och försvann. 100 år senare är det naturligtvis lätt att göra sådana här iakttagelser. Men redan 20 år efter telefonens genombrott beskriver Herbert N Casson hur telefonen påverkade själva psyket: "Med telefonen har tänkandet förändrats. Det långsamma och sega sinnelaget har lagts åt sidan. Den gamla ?Jag-Gör-Det-Imorgon?-vanan har ersatts av ?Gör-Det-Idag? och livet har blivit mer alert och levande. Hjärnan slipper vänta på ett svar, vilket är en psykologisk vinst av stor betydelse. Den tar emot ett svar omedelbart och släpps fri att syssla med andra uppgifter." Läser man samtida telefonskildrare är deras bild ofta att tillvaron tycktes gå från från segt lantliv till urban snabbhet på bara några få år. Exakt hur det kändes att uppleva detta jättekliv är måhända något att fundera över de gånger man tycker att det är jobbigt att inte riktigt hänga med i dagens teknikutveckling. Läs mer: Herbert N Casson: The History of the Telephone (Cosimo Classics)
