1854 fick Cyrus Field en lysande idé - han skulle dra en telegrafkabel mellan USA och England. Att det var just Field som fick idén var ingen slump. Han kunde nämligen ingenting om telegrafkablar och var löjligt rik. Alltså hade han precis de förutsättningar som krävdes för att ge sig in i ett så vansinnigt projekt. För visserligen stod det klart att telegrafen skulle förändra världen. Men att dra över 500 mil kabel över Atlanten, ja, det var i stort sett omöjligt. Fast det visste ju inte Field, som aldrig sysslat med sådana saker, utan istället gjort sig en förmögenhet i pappersindustrin. För att göra saker och ting än värre, lät han dessutom en kirurg som inte kunde något om kablar vara chef över kabelframställningen. Resultatet blev en dålig och klen kabel. Fast det visste ju inte Field något om när den färdiga kabeln tre år senare lastades på den brittiska och den amerikanska flottans största skepp. Projektet var äntligen igång och kabeln började att läggas ut från Irlands kust. Särskilt långt kom man dock inte. Efter 50 mil gick kabeln av och försvann i djupet. Några månader senare testade man en ny modell: de bägge båtarna möttes mitt på Atlanten och åkte åt varsitt håll. Men kabeln gick av igen och man fick börja om från början. Sedan gick kabeln av igen. Och igen. Men se - den fjärde gången lyckades det. Den 5 augusti 1858 hade Europa för första gången kontakt med USA. Kablarna var dock så dåliga att det knappt gick att sända något alls. Efter en månad stod det klart att förbindelsen var helt död. Den här historien säger något om de saker som vi i dag tar för givna, där vi står och viftar med våra mobiltelefoner i nävarna. För inte särskilt länge sedan var världen knäpptyst. När vänner och släktingar gav sig iväg på en resa hörde man INGET ifrån dem förrän de kom hem igen. Vilket kunde innebära månader, ibland år. Vi tänker inte särskilt mycket på det, men det är inte så många generationer sedan någon som stod och rullade ut kabel mitt ute på iskalla Atlanten. Någon såg kabeln gång på gång försvinna i djupet. Någon styrde kosan tillbaka till utgångshamnen och tog sig i kragen och sa: Nej, det vore väl tusan om jag skulle ge upp! Alla dessa människor är bortglömda i dag, precis som deras historier. Det är egentligen ganska otacksamt. En förmögenhet försvann ned i djupet med kabelfiaskot 1857. Men Field raggade nya pengar och började om från början. 1865 lastades den nya, förbättrade, kabeln på världens största fartyg. En månad senare försvann även den ner på havsbotten. Trogen sin vana försökte Fields igen och 1866 lyckades han för första gången knyta samman kontinenterna på riktigt. Sedan dess har ingenting varit sig likt. Telegrafen förändrade allt - ja, till och med det språk som du läser just nu. Under Boerkriget stod krigskorrespondenterna på kö för att sända sina telegram. Alla fick lika mycket tid vid telegrafen, sedan fick man snällt ställa sig sist i kön igen. För att överhuvudtaget hinna sända något vettigt var korrespondenterna tvungna att göra något med sitt yviga språk. Resultatet blev det du läser nu: tidningsprosa. Korthugget. Snabbt. Informationsrikt. Tack, Cyrus Field. Tack okända kabeldragare. Läs mer: Tom Standage - The Victorian Internet (Berkley)
