Och Totta (jag väljer den skrivningen här för enkelhetens skull) kände jag någorlunda bra. Helt klart. Så pass bra att han, vid upprepade tillfällen, ville att jag skulle hjälpa honom med en bok om hans liv. Spökskrivare, typ. Av en självbiografi.
Han blev mer och mer insisterande angående det här. Jag skulle komma ner till Bohuslän och få låna en sjöbod ute i skärgården av honom. Sedan skulle vi jobba tillsammans.
Detta accepterade jag givetvis. Han skulle återkomma om när det skulle bli av ("men det börjar bli bråttom som fan, så det får bli snart").
Men han gjorde aldrig det. Jag var beredd. Men det hanns aldrig med.
Totta dog i stället.
Kjell Andersson, mångårigt verksam producent och allroundsnille på skivbolaget EMI, har sammanställt ett stort antal skivboxar i sitt yrkesliv. Men med Mil efter mil - en resa med Totta 1945-2005 har han begått sitt absolut mest gedigna och helhetsförpackade magnum opus.
Lådan, något mindre än en lp-skiva till formatet, innehåller 10 cd-skivor med sammanlagt 181 låtar, varav hela 42 är tidigare outgivna. + en bok, med massor av bilder samt värdefulla texter, minnen, anekdoter och annat gott från hela mannens liv. Författade av ett gäng vänner och kolleger.
Den är, bara, fantastiskt fin. Och dito bra. Ett sannskyldigt och tillika omutligt mästerverk. Känsligt och totalt befriat från både fjäsk och smicker. Ett storverk, signerat Kjell Andersson, som också på ett ställe i den 152-sidiga boken uttrycker sig så här:
- Under återstoden av mitt liv kommer det att finnas ett tomrum i världen. Ett tomrum som har formen av Torsten Näslund. Jag kommer alltid att försöka fylla det med rösten, minnen och musiken.
Det håller man ju med om.
Och detsamma kan ju sägas även om Plura Jonssons minnesbild, citerad ur boken även den:
- Till en början var jag rädd för honom, han var högljudd, stor och såg jävligt ilsken ut.
För allt det där var han ju. Men så mycket, väldigt mycket, annat också.
Under flera år var Totta delägare i en krog som låg på Linnégatan i Göteborg, som hette C’von, ha de en magnifik jukebox laddad med excellent musik av
föredömliga sorter samt en sydstatsinspirerad meny som man bara kunde dö inför.
Det fanns en tid (1985- 1999) när vi tilläts åka i väg och intervjua (mängder av) författare på Bokmässan i Göteborg. Och då landade vi alltid på C’von också. Där jag har ätit och druckit gott, i massor av mängder. Jambalaya och bourbon.
Och så var han en ivrig spelare på hästar också. Ständigt och överallt och med stora insatser. Vid åtminstone ett tillfälle vann han. Riktigt stort. Så mycket att han kunde köpa sig ett hus i Tijuana, Mexico, och bo där halva året.
Med en stämma, strävt sandpappersskrovlig men marinerad med ömhet, sjöng Totta progg och "teatersånger" hos först Nynningen och sedan Nationalteatern. Och det är verkligen så roligt att drabbas av sånt som Vilda strejker och Sånt händer inte här, samt Kolla kolla, Bängen trålar, Spisa och Vi fortsätter att spela rock & roll men vi håller på att dö. Inte sällan upp emot sju-åtta minuter långa.
Och därpå blev han uteslutande en bluesman. Tillsammans med Totta’s Bluesband (med ständige vapendragaren gitarristen Bengan Blomgren) och Totta & Hot’n Tots plogade de sig inte bara genom varje kvadratmeter av Sverige utan expanderade även till USA och lirade i varenda jävla håla som de kunde leta upp i Texas och med Ron Wood också.
Sedan blev Totta (han transformerade sig regelbundet) något av en svensk vissångare, med hela långa raden av olika Tottaplattor och mjukhårda texter av Dan Hylander, Mauro Scocco, Plura Jonsson och Peter LeMarc. Inte sällan lät de också som om de handlade om Torsten Näslund personligen.
Det blev också oerhört märkliga duetter mellan Totta & hans damer, som inkluderade Jenny Silver (som då hette Öhlund) och Josefin Nilsson, Kajsa Grytt och Sara Isaksson.
Och mot slutet av sin jordiska tillvaro tolkade han Bob Dylan. Med avgrundsdjup inlevelse och förståelse.
Jag har aldrig hört Totta sjunga Brechts Mackie Kniven, med Bohuslän Big Band, eller ge sig i kast med jazzen, som i Thelonius Monks’Round Midnight tillsammans med tenorsaxofonisten Wojtek Goral och basisten Dan Berglund.
Men: bara fabulöst.
Eller Taube-texten i Jag är fri, jag har sonat. Cornelis-raderna i Balladen om Fredrik åkare. John Prine-översättningen i Ängel från Montgomery. Randy Newman-tolkningen i Sail Away. Tandemjobbet med Cookies’n’Beans i Love Olzons Följ med mig till ett rum i natt. Den fritt flödande kraftfullheten i de andliga sångerna Som en härlig gudomskälla (Pärleporten) och Bereden väg för herran.
I den här Tottalådan, som betingar inte fullt en tusenlapp men är värd så väldigt mycket mera och som bör beredas plats i varje seriöst syftande musikdiggares kollektion, finns det helt enkelt något för var och en.
Är det något ni kan lita på så är det detta.
Solitt, omistligt, en investering i livserfarenhet.
Är vi överens om det?