Omfångsrik essäbok fylld av lust och lärdom

Carl-Johan Malmberg
M. Möten med Mahler, Melville, Duras och minnets atleter.
Kulturens värde är densamma som livets. Den kan visserligen förbättra enskilda bokslut, men varje tanke att lönsamhet också skulle vara dess syfte är en missuppfattning. Livets bråddjup, dess gåtor och dess insikter, det finns i
koncentrat och gestaltning i den goda kulturen. Jag tänker denna tillväxtfientliga tanke under läsningen av Carl-Johan Malmbergs omfångsrika essäbok M. Möten med Mahler, Melville, Duras och minnets
atleter. Malmbergs bildning är encyklopedisk, hans kanon är i allt
väsentligt västerländsk, knappast revolutionerande eller överraskande, hans storhet ligger i de oväntade kombinationerna och förmågan att utvinna guld ur ganska obetydligt grus. Kvalitetsfrågan, den som vår stora kulturutredning inte ens vågar formulera är honom inget problem, den handlar om "ett omedelbart anslag tillsammans med ett svårpejlat djup". Samlingen rymmer kanske en slags kanon, ett svår-överskådligt klipp i ämnen som kräver varandras sällskap, Shakespeare, Ingmar Bergman, Michelangelo, hästbakens estetik och Mahlers symfonier. Samtalstonen är inte franskt obegriplig eller tyskt högdragen, den är artig och krävande, men aldrig krånglig för krånglets skull. Vissa ämnen är ju svåra. 60 texter, nödtorftigt sammanhållna kring bokstaven M. Lärdom och lust och
ännu mer lärdom tvinnar en märklig tråd i Malmbergs texter, en tråd som liknar tänkandet självt. Många av uppslagen är mästerverk, kanoniska böcker och symfonier, åtminstone i de förhandenvarande sammanhangen. Metoden är ofta ett citat-fynd, ibland svårspårat som de hisnande raderna "och tid och rum tillhopa/ ett hemskt och oändligt fängelse". Med sin kosmiska klang ledde det först Malmberg till Stagnelius, helt fel eftersom det var den betydligt präktigare Viktor Rydberg som formulerade den djupa rytmiken 1877, i en jubelfestkantat.Så är den verkliga upptäckarglädjen, i en bok, en tavla, ett musikstycke. De är olika dörrar till större världar, och Malmberg visar hur nyfikenheten är drivkraften när man upptäcker den tänkande kulturyttringen. En av de mest fascinerande essäerna handlar om en klätterställning i Hitchcocks
Fåglarna. En geometriskt ordnad klätterställning som fylls av hotfullt svarta kråkor medan Tippi Hedren oskuldsfullt vänder ryggen till och väntar på ett barn i den närliggande skolan. En av den västerländska kulturens ständiga motsatspar, säger Malmberg, klätterställningens ordning och stabilitet gentemot kråkornas kaotiska hotfullhet. Rent och orent, ordning och oordning, därefter kopplar han resonemanget till den amerikanska litteraturvetaren Camille
Paglias analyser och en lång och vindlande essä blir till. Tro inte att Malmberg är kulturkonservativ av Axess-snitt. Nej, hans kulturarv är lidelsefullt och dynamiskt, inte tomt arkivaliskt. Han
frigör och introducerar oss i ny kultur, och även om den är månghundraårig är den ny, eftersom han läser den med samtida ögon och tänker med samtida tankar. Därigenom ledande oss fåkunniga läsare ännu lite djupare på ställen där vi trott oss äntligen vara helt framme.