Om vikten av att tänka kritiskt

Svenne är 18 år, bor på landet, spelar fotboll och gillar att meka med bilar. Det har han lärt sig av farsan, han som alltid sa att det var bra att prylar gick sönder för då kunde man ju klura ut hur de fungerar. Nu är farsan död och Svenne, eller Fredrik Svensson som han egentligen heter, är ensam i världen. Eller ensam förresten, runt omkring sig har han grannar och folk som bryr sig, så där som man gör på landet. Kanske är det för att han lever ensam han en dag får besök av Nils Dackeman, en man med häpnadsväckande utstrålning, som erbjuder honom ett jobb hemma hos sig. Dackeman har läst om Svenne i tidningen, om hur han blev knivskuren av några invandrarkillar bara för att han hette just Svenne. Dackeman erbjuder fina villkor och Svenne följer med och spelar en viktig roll i skapandet av ett nytt politiskt parti som får namnet Rättvist Sverige. Partiet tar Sverige med storm, efter bara några månader har de blivit det näst största. Partiledaren framträder dagligen i TV och tidningar, Svenne kallas fram emellanåt för att möta pressen och svara "som en vanlig kille" och utanför murarna till Nils Dackemans lyxvilla förändras Sverige.Partiet rasar mot höga direktörslöner, kvinnoförtryck och orättvisor. De kallar sig inte rasister - Dackeman själv är gift med Sonya från Somalia - däremot påstår de sig säga sanningar om "invandrarproblemet", det som enligt samma logik alla tycker men ingen vågar prata öppet om. Som i ett enda slag har anständigheten försvunnit och en våg av våld sveper över ett brinnande Sverige. Alldeles för sent inser Svenne konsekvenserna av den roll han spelat.I Per Nilssons Augustprisbelönade bok berättar Svenne själv sin historia för ett tydligt "du". I dramatiseringen, som han gjort själv, är publiken ett ännu tydligare "ni" och Johan Rönneholm framför monologen utan scenografi, bakom katedern och framför den vita tavlan i byggprogrammets klassrum med idel lyssnande killar. Jämförelsen mellan en hel bok och en nedskuren monolog blir naturligtvis haltande, ändå saknar jag bokens nerv - den är en bladvändare! Monologens tempo blir trots sitt korta format paradoxalt nog lugnare och en del av dramatiken i berättelsen går oss därmed förbi. För att inte tala om komplexiteten. Men pjäsen känns viktig - inte minst för det sätt Norrbottensteatern valt att spela den på - och den reser väsentliga frågor om kritiskt tänkande, om hur lätt det är att ryckas med, om bedrägligheten i enkla budskap, om identitet och fostran. En ingångsättare för fortsatta samtal och möjligheter för möten kring stora frågor. Det är inte minst en av teaterns uppgifter.