Men under mina fyra veckor i Indien funderade jag dagligen på dessa vardagliga självklarheter. Det är nämligen smutsigt i Indien. Att påstå någonting annat vore att ljuga. Nu handlar det inte om att indier är lortigare än andra människor. Snarare kanske tvärtom om man betänker tillgång, kunskap och möjligheter. Nej, denna fråga hamnar snarare på en metanivå. Indien står nämligen inför stora miljöutmaningar.
Det handlar inte bara om landets befolkningsökning som fått premiärminister Narendra Modi att uppmana invånarna att skaffa ett, högst två barn för att klara framtida försörjning av både människor och djur. Det handlar lika mycket om att landets ökande ekonomi skapat en växande välmående medelklass, som precis som sina bröder och systrar i Kina, har samma konsumtionsmönster som i västvärlden. Lägg därtill ett land som brottas med korruption, bristande och ineffektiv organisation samt ett kvarlevande kastsystem som konserverar fattigdom likväl som rikedom.
För vad spelar det för roll om den fattigaste av fattiga varje morgon kliver upp och sopar rent utanför sitt plastskynke till hem vid vägkanten om det inte finns sophämtning?
Och just sophanteringen ÄR en stor fråga i Indien. Inte när jag för första gången besökte landet för 27 år sedan men vid en familjesammankomst i den välmående delstaten Goa för två år sedan skrevs det dagligen om problemet med sopberg och avfall som dumpades efter vägkanter och i naturen. Inte bara ett problem för människor, utan även för de heliga korna som vandrar runt i stadsbilden och äter det mesta som kommer i deras väg med sjukdomar som följd. Då hade man så smått börjat med sopsortering.
Nu vid min vistelse i delstaten Karnataka och staden Mysore hittade jag endast sex sopkorgar vid vägarna i en stad större än Stockholm. De var dessutom halvtomma. Det mesta skräpet låg utanför sopkorgen eller en bit därifrån. Lägg därtill kornas avföring som förvisso ibland tas om hand för att få nytt liv vid husbyggen samt alla vilda hundar som varken har husse eller matte. Inga bajspåsar med andra ord.
Samtidigt drev tidningen The Times of India en daglig kampanj för att städa upp staden, inte bara för turisterna som lockas dit för att besöka Mysore Palace, Chamundi Hill, Brindavan Gardens samt stadens omgivande berömda tempel, utan främst för befolkningen.
Frivilliga samlades för att plocka skräp och göra fint; olika områden, olika dagar. Och faktiskt, under min tid i staden gav kampanjen frukt. Stadens beslutande församling köpte sonika in fler sopbilstjänster samtidigt som man ska inleda utbildning i sopsortering. En utbildning som dock kommer att ta tid. Läskunnigheten i Indien är mycket varierad, i vissa delstater inte mer än drygt 40 procent. Därför ska också uppsökande verksamhet inledas för att praktiskt visa hur sopor och avfall ska hanteras.
Vid en första anblick verkar problemet närmast olösligt. Jag menar hur lång tid tog det i lilla Sverige att få sopsorteringen att fungera? Sedan tänker jag på att Indien var det land där Gandhi gjorde det omöjliga. Självständighet från britterna via ahimsa, ickevåldsprincipen.
Eller som en annan vis indier förkunnande under min vistelse.
"Skaffa högst två barn. Planera ett träd i stället. Det ger luft åt många i generationer"